Detta är den sista och avgörande delen av Svart som natten. Den här månaden har jag faktiskt håll på med Svart som natten i nästan ett år, herregud vad jag har varit lat med att skriva! Men men, det har varit riktigt kul och jag hoppas att ni som har läst den också har haft det roligt!

_________________________________________________________________________________________

 

 

Jag känner mig rätt dum. Är hemligheten uppenbar? Men trots att jag inte har någon aning om vad det kan vara för något, så säger jag det.

 

- Så klart att jag har listat ut det! Men, jag måste bara få höra dig säga det så att jag förstår att det stämmer, säger jag och hör hur dumt det låter. Man hör direkt att jag ljuger.

 

- Jaha, så du vet alltså. Men jag kan säga det, så att du får ”höra det med egna öron”, säger Emma och hånler. Hon har alltså förstått att jag inte hade någon aning över huvud taget.

 

Och Emma börjar berätta. Och det hon berättar hade jag aldrig, aldrig någonsin kunnat föreställa mig.

 

- Som jag sa tidigare, så är jag den mäktigaste personen i världen. Jag har hela Jorvik i min makt och snart kommer resten av världen att bli i mina händer. Nästan alla lyder mig, jag har allt vanligt folk i min makt. Men det finns dom som lyckats klara sig undan. Dom naturnära, som kämpar för något. Dom som är kloka nog. Du är, irriterande nog, en av dom. En av dom som jag inte lyckats ta över. Men inte ens bland dom är du helt vanlig, du är den utvalda som ska ”bekämpa” mig. Men det kommer aldrig att hända, för snart har jag röjt dig ur min väg, avslutar Emma och ler. Men det är inget glatt léende, nej, hon är helt iskall.

 

- M-men hur kan du ha så stor makt? Säger jag och lyckas inte dölja min rädsla den här gången.

 

- Jag är ingen vanlig människa, nej, faktiskt ingen människa alls. Vi, våran sort, har ingen namn. Vi är på tok för speciella och mäktiga för det. Alla känner att vi finns, men ingen vet vilka vi är. Egentligen har vi inte någon speciell kroppsig form, men om vi vill kan vi ta form av vad som helst. Det är när folk har sett oss som alla skräckhistorier om vampyrer, spöken, häxor och sådant kommit fram.

Men nu för tiden så är vi inte så fullt mäktiga som vi var förr, och det beror på att när vi senaste gången försökte ta över världen så kom en idiotisk lite tjej som du och förstörde allt. Hon hade också en häst, men dom hade upptäckt sina krafter, så dom var mycket mäktigare. Men du, som inte ens funni dig själv och dina krafter, kommer aldrig att kunna vinna över mig, säger Emma och ser skadeglad ut.

 

Helt plötsligt händer flera saker på samma gång. Emma börjar långsamt, långsamt att förändras. Hon växer och hennes ansikte förvrängs helt. Munnen förvrids till ett groteskt léende och hennes ögon blir helt röda och pupillerna krymper ihop till ingenting. Dom ser nästan ut som om dom ska ploppa ut ur sina hålor, vilket dom faktiskt gör bra några sekunder senare. Med ett hemskt äckligt ljud landar dom på golvet och rullar iväg. Fast, inget av det där hinner jag studera närmare.

För samtidigt som Emma började förvandlas, så känner jag att jag också förändras. Inte utanpå, som Emma, nej, någonting innuti mig förändras. Det är som att en varm kraft strömmar genom mig och jag känner mig konstigt nog oerhört stark.

Helt plötsligt så tittar jag på Moondancer, och flämtar till. Det är som om jag ser henne genom helt andra ögon.

 

Genom att bara studera hennes kroppsspråk under några sekunder så förstår jag. Hon vill att jag ska komma till henne, så att vi kan göra det tillsammans. Att vi ska bekämpa den varelsen som bara för någon minut sedan var Emma.

 

Jag förstår också att den där kraften som kom var dom krafterna som varelsensom var Emma pratade om, dom krafterna som jag tydligen inte hade hittat ännu. Jag måste ha hittat dom nu. Så därför bestämmer jag mig för vad jag ska göra.

 

Jag kastar mig fram mot Moondancer. Med bara två steg har jag sprungit genom rummet. Utan att säga ett enda ord så hoppar jag upp på Moondancer. Jag kommer upp hur lätt som helst, det är som att en varm kraft ger mig en mjuk puff upp. När jag väl sitter på Moondancer så känner jag på ett sätt som jag aldrig känt. Nu känns det som att jag och Moondancer är samma person. Vi är ett enda väsen, som ska kämpa mot den onda kraften. Om vi är den goda kraften eller inte vet jag ju inte, men jag tänker på oss som den varma, goda och dom av Emmas sort som dom iskalla, onda.

Emma-varelsen verkar också ha märkt att något har förändrats. Nu ser hon nästan lite rädd ut. Eller, kanske inte rädd, men en aningen orolig, det syns nästan bara som en liten skiftning i ansiktet.

 

Med helt stadig röst börjar jag prata.

- Var inte så säker på att ni vinner den här gången, jag och Moondancer är starkare än någosin nu.

 

Och helt utan rädsla så rider vi fram till den hemska Emma-varelsen. De försöker förgäves hugga efter oss med sina vassa tänder, som måste vara minst 15 cm långa. Men precis när hon är vid Moondancer hals och ska hugga, så går hennes tänder av. Som om hon försökte bita i sten. Min och Moondancers mystiska kraft ligger som en skyddande aura krig oss. Inget kan skada oss. Vi är oslagbara. Nu ligger den hemska varelsen på golvet i en liten hög. Den ser förvånansvärt ynklig ut, men jag vet vad den är kapabel till att göra, så utan att tveka skickar jag och Moondancer all vår kraft mot den. Som en våg av ren godhe sköljer den över varelsen och den skriker så högt att det måste höras över hela Jorvik. Först långsamt, och sedan snabbare, så börjar den hemska varelsen att lösas upp den smuas sönder bit för bit. Till slut så är endast en ljus, rosa dimma kvar. Den ringlar ut genom fönstret och stiger upp mot himlen.

 

Jag och Moondancer är inte ens trötta, men ändå så vet vi. Det är över nu.

I alla fall för den här gången. Men en sak har vi båda också förstått; vi två kommer alltid att behöva stanna på Jorvik. Jag och moondancer behöver skydda Jorvik, för även om den där varelsen är borta för alltid, så finns det många kvar. Och dom kommer aldrig att försvinna allihop, men vi kommer att kunna bekämpa dom. Och Jorvik kommer alltid vara det dom tar över först, det är något med Jorvik som den onda kraften vill åt.

 

Kanske är det för att vi är här?

Även det här avsnittet av Svart som natten är lite extra kort, men det står ni väl ut med hoppas jag!

_________________________________________________________________________________________

Jag förstår inte, hur kom vi upp hit?! Det ligger ju på det förbjudna området! Ingen kan ta sig in hit, ingen får det heller! Och hur fick dom upp Moondancer hit? Att kidnappa en liten tolvårig tjej är ju ganska lätt, men en stor Frieserhäst?! Alla frågor snurrar runt i mitt huvud och jag blir nästan yr av det. Plötsligt så hörs det en röst bakom mig. En röst som jag mycet väl känner igen.

- Nu förstår du ingenting va? Säger Emma och ler. Men det är inget glatt leende, ögonen är iskalla.

Jag blir så förvirrad att jag inte ens kan prata. Jag försöker forma ord, men det blir knappt till ett mummel.

- Förstår du ingenting? Nej, det är väl klart att du inte gör. Du är bara en liten dum skitunge! Säger Emma och skrattar.

Det gör mig bara ännu mera förvirrad, men till slut så lyckas jag samla mig så mycket att jag får fram ord.

- Hur kom vi hit? Vaför? Säger jag och darrar lite på rösten. Iskylan i Emmas ögon skrämmer mig och jag känner mig väldigt liten.

Emma börjar skratta ett kallt, ondskefullt skratt som får mina nackhår att resa sig. Jag är riktigt, riktigt livrädd. Men det får jag inte visa.

- Ja, du. Jag kan ta det hela från början. Du lär ju inte kunna berätta det för någon ändå.

Jo, förstår du, det var jag ända från början. Allt detta som har hänt har jag planerat i i minsta detalj.

Du och din farmor var ju nyinflyttade i Firgovebyn. Det var jag som ägde huset och det var jag som la in annonsen i tidningen om att huset var till salu. Jag visste, att det var just den tidningen som din farmor alltid köpte. Jag visste att ni letade efter ett hus, att ni skulle flytta. Det enda din farmor behövde göra var att köpa huset och tvinga med sig dig till Jorvik.

En liten tid innan ni flyttatde in så tog jag hand om den gamla stallskötaren i Firgrovestallet, hon var bara ivägen. Det var ju du som skulle bli stallskötaren så att det viktigaste i min plan kunde sättas i verket.

Allt som hände efteråt, att du och Moondancer rymde tillsammans, att Steve tog emot dig, att den lilla flickan köpte den söta lilla hästen, att Championatet skulle gå av stapeln, att du flydde från Hästsportcentret, ja, helt enkelt allting, säger Emma och ler hånfullt.

- Men hur kan du veta allt? Hur fick du allt att hända? Viskar jag tyst.

- Jag har allting i min makt. Jag vet allting. Jag äger allting. Världen är min! ropar Emma.

- Men vart vill du komma med mig och Moondancer? Och varför ville du få oss att komma till Gyllenåsarnas dal? Varför ville du att det här skulle hända över huvud taget? Säger jag.

- Ja, du. Det vill du allt gärna veta va! Säger Emma och skrattar elakt.

Trots att jag är livrädd så känner jag lite ilska som bubblar upp inom mig och jag har lust att bara slå till henne. Men rädslan håller mig tillbaka.

- Men eftersom att jag ändå måste göa mig av med dig sedan, så du får veta.

Jo, du förstår, det är så att du är det enda hotet mot min makt. Jag tänkte att du, som bara var en liten osmart tolvåring, inte skulle kunna avslöja hemligheten. Du är den enda som har kraften, den kraften som kan utmana mig. Även om du är å dum att du inte kan förstå att du har den, så kan jag se den. Så jag tänkte att du skulle tävla i Championatet och på så sätt så skulle jag bli av med dig. För Championatet kommer du aldrig att klara. Men sedan så berättade ju dom där idiotiska försäljarna om hemligheten och jag började frukta att du skulle lista ut den. Så jag bestämde mig för att göra mig av med dig direkt och inte vänta till Chamionatet. Att Moondancer halkade berodde inte på vatten, utan det var såpa som jag hällt ut på bryggan. Så jag tog dig till fånga för att göra mig av med dig. Jag tror faktiskt att det är dags snart, säger Emma skadeglatt med ett ännu större leende.

Jag får nästan panik, vad menar hon med att göra sig av med mig?! Men innan hon gör det så måste jag få veta vad hemligheten är. Jag visste att det var något lurt med Gyllenåsarnas dal. Hela Jorvik är inblandat!

- Men vad är hemligheten? Säger jag och försöker att inte darra på rösten.

Emma bara skrattar. Ett mörkt, kyligt skratt som låter nästan omänskligt.

- Har du inte listat ut det ännu? Sägger hon hånfullt och skattar.

Som ni kanske har märkt så råkade jag glömma att avsluta den sista meningen, jag fck helt enkelt inte med den när jag kopierade texten från Microsoft Word (det är där jag skriver Svar som natten) och nu har jag fixat till det! Så om ni vill veta vartnågonstans Nadja och Moondancer är, så går det att kolla det nu.

Det här avsnittet är lite extra kort, men det hoppas jag att ni står ut med ;)

_________________________________________________________________________________________

 

Lungorna skriker efter luft och jag håller på att förlora medvetandet. Jag undrar varför jag aldrig slår i botten? Den här sjön, eller vem vet, det är kanske havet, måste väl ändå ha någon botten?

Jag stänger mina ögon och undrar varför det aldrig tar slut. Jag vill inte mer. Plågan är förfärlig. Kan inte mitt liv bara få ta slut nu?

Plötsligt avtar smärtan. Det känns som att jag svävar, men samtidigt ligger på något mjukt. Jag provar försiktigt att ta ett andetag och ner till mina lungor strömmar ren och klar luft. Men jag vågar änå inte öppna mina ögon, för vem vet vad jag komer se? Fast en sak måste vara säker, jag lever inte längre. I alla fall inte i den värld jag är van van vid.

Men så hörs det något som får mig att öppna ögonen på en gång. En skräckslagen gnäggning ekar genom rummet jag sitter i. Nu ser jag att jag sitter i en säng med mjuka fluffiga lakan. Men man skulle kunna tänka sig att resten rummet skulle vara lika mysigt, mjukt och fluffigt, fast det är inte vad jag ser. Rummets väggar, golv och tak är uppbyggda av stora stenblock och rummet är tomt, förutom att det står en bur med svarta järngaller i ett av hörnen. Och i buren står Moondancer. Jag fattar först inte vad jag ser, men sedan hinner jag hänga med. Moondancer är fångad i en bur och jag sitter här i en fluffig säng. Jag måste rädda henne! Snabbt kastar jag mig upp ur sängen och springer mot Moondancers bur. När jag når fram till den så gnäggar hon lättat och jag försöker hitta dörren till buren. Jag behöver gå runt buren tre gånger för att hitta dörren, för den är så väl gömd. Den ser precis likadan ut som resten av buren, förutom att det finns något slags lås på den. Försiktigt provar jag att pilla upp låset, men det fungerar inte. Först nu upptäcker jag att det inte finns något nyckelhål, men däremot finns det några små hål. Det ser nästan ut som en högtalare. Då slår det mig att det kanske är het tvärt om, att man ska säga någt i den.

Så jag provar att viska det första jag tänker på.

- Lås upp! Viskar jag tyst men bestämt.

Jag blir väldigt besviken när jag inser att det inte fungerar.

Besviket börjar jag kolla om jag har någon hårnål i någon ficka så att kan dyrka upp låset med den dem. Plötsligt så nyser jag och tro det eller ej – låser går upp! Jag orkar inte ens tänka på varför i hela friden den som låste in Moondancer hade ett lås är det enda sättet att öppna den var att nysa, jag är bara glad över att Moondancer får komma ut.

När jag puttat upp dörren så gnäggar Moondancer glatt och går ut. Men nu kommer vi till nästa problem, vart är vi och hur kommer vi ut härifrån?

Jag börjar undersöka rummet och Moondancer vandrar efter mig som en liten hund. Men jag hittar ingen dörr, vart jag än letar. Det finns inte ens en dörr bakom buren som Moondancer var instängd i. Förtvivlat känner jag hur allt hopp rinner av mig och ja lutar mig mot Moondancers bog.

- Hur ska vi lösa det här? Suckar jag samtidigt som jag smeker Moondancer på halsen.

Plötsligt så ser jag. En liten fönserglugg sitter en bit ovanför sängen jag låg i och den sitter så långt ner att det går att se ut ur den, om jag ställer mig på tå.

Så jag går fram till sängen, hoppar upp och kikar ut. Chocken jag får när jag tittar ut överväldigar mig.

Jag kan se nästan hela Gyllenåsarnas dal, jag ser Gyllenbladsskogen, jag ser tävlingsplatsen där Gyllenåsarnas Championat går av stapeln och jag ser ända bot till griden jag red in igenom föratt komma till Gllenåsarnas dal. Jag vet vart jag är.

Jag och Moondancer är fångade i Forntornet.

Emma tvingar oss att köra banan en gång till, men den här gången vet vi vart vi ska ta det lugnt och vart det kan gå lite snabbare, men Emma ser fortfarande ganska missnöjd ut.

- Ni måste bli ännu snabbare om ni ska klara av det här! Säger Emma.

Jag nickar bara till svar.

- Om du har pengar så kan du ju rida ner till Fiskebyn direkt och köpa lite utrustning, fortsätter Emma.

- Ehh… Jag har inga pengar… säger jag tyst och rodnar lite.

- Jaha, men det ska vi nog lösa. Om du hjälper till i stallet så får du säkert lite pengar som belöning, ibland får du kanske någon utrusting till dig själv eller din häst som belöning.

- Men hinner jag få ihop så mycket pengar på så kort tid? Säger jag, och känner modet försvinna. Chansen att vinna Gyllenåsarnas Championat känns allt mer avlägsen.

- Nej det försås… Men vad säger du om att låna pengar av mig och sedan jobba ihop pengar? Säger Emma belåtet, nöjd över sin idé.

- Det låter perfekt! Svarar jag glatt.

Emma räcker mig 10.000 Jorvik Shillings. Jag har aldrig haft så mycket pengar förut, men jag vet att allt kommer behövas. Bra ridutrustning kostar mycket.

- Hejdå, och kom ihåg en sak, om du stannar så länge att det börjar mörkna, hitta någonstans at sova över. Det finns säkert rum att hyra i fiskebyn, men det är inte säker att vara ute om natten i Gyllenåsarnas dal! Säger Emma och låter plötsligt orolig.

- Ja, jag lovar, säger jag.

Utan att säga något mera vänder jag Moondancer och fattar galopp.

När vi kommit ut ur skogen och upp för en backe så delar vägen på sig. Det finns två broar och båda är trasiga. Båda leder åt olika håll och jag kommer på att jag glömde att fråga om vägen.

Men jag chansar och tar den närmaste, bakom den går en väg med några öppna fält brevid. Jag vet inte varför jag väljer den vägen, det känns bara rätt på något sätt. Men eftersom att den är trasig så kommer jag att behöva hoppa över den, det känns inte så roligt. Det är många meter ner till marken… Men eftersom at vi måste komma vidare så dubbelkollar jag att ridbyxfickan med pengarna i är ordenkligt stängd och förbereder Moondancer för hoppet. Jag sväljer, tänker att om vi dör så hoppas jag att det går fort. Jag ger Moondancer galoppskänkel och hon kastar sig iväg. I hennes stora språng känns det som om hon förstår att det här gäller att hon klarar detta, annars blir det hennes sista hopp.

Någon meter innan hon borde hoppat av så kastar hon sig upp i luften. Det är alldeles, alldeles för tidigt. Det känns precis som att tiden står stilla medan vi långsamt glider genom luften. Samtidigt som jag vet att vi inte klarar hoppet så känns det härligt. Dör vi, så blir det med ett lyckligt sista minne. Jag blundar, förbereder mig för fallet. Men istället gör Moondancer något konstigt ryck som nästan får mig att tilla av själv. Hon sparkar panikslaget med benen och lyckas mirakulöst få fotfäste med frambenen och med sina sista krafter lyskas hon häva sig upp. Ett lyckoskrik lämmnar min mun och Moondancer, som står på stället och flåsar, frustar stolt. Vi är nog lika lättade båda två över att vi klarade det, ingen av oss vill nog dö en tidig död.

Men trots den dramatiska händelsen så skrittar vi vägen fram, vi måste ju trots allt komma fram till byn så vi kan köpa oss lite utrustning och vi lär ju vara framme snart, om den hr vägen leder till Fiskebyn det vill säga.

När vi skrittat i ungefär fem minuter så har den värsta rädslan släppt och jag ger Moondancer hjälperna för långsam galopp. Efter en snäv sväng kommer vi till en brant nerförsbacke, och där, där, nedanför backen ligger fiskebyn.

Och herregud! Den går nästan inte att beskriva, den är så stor, överallt är hus, affärer, båtar, bryggor och fiskare. Men det mest fantastiska är att hela byn är byggt på bryggor! Wow, det här är en plats där jag kommer att trivas. Men nu ska vi inte bara stå här och stirra, vi hade ju en del inköp att göra. I långsam galopp tar vi oss ner för backen på väg mot den vackra Fiskebyn.

Men jag kan inte låta bli att rida igenom grinden in till den otroligt vackra dalen. Direkt när jag och Moondancer har skrittat igenom grinden så känns det som om allt blir lite tystare än vanligt. Till och med luften känns annorlunda, det är som om det ligger ett svagt gyllene ljus över världen. Hovstegen låter dämpade och fåglarna kvittrar inte lika högt. Madde skrittar på utan att varken gnägga eller frusta, inte ens vifta på svansen. Hon är nog lika trollbunden av Gyllenåsarnas dal som jag är. Jag tänker inte en enda sekund på de hemska ljuden från Vingårdens källare, det känns liksom inte viktigt längre.

Mn efter ett tag börjar jag fundera, den här dalen känns inte riktigt verklig. Det känns nästan som i en dröm, lite otydligt. Och efter ett tag börjar det gyllene diset göra så att jag får huvudverk. Moondancer verkar också märka av det, hon viftar på huvudet och har öronen misstänksamt riktade bakåt. Jag skänklar på henne så att hon ska öka tempot och vi sätter av i lugn galopp. När vi ridit någon minut kommer vi fram till en tävlingsplats. Den är helt folktom, men en anslagstavla meddelar att Gyllenåsarnas Championnat ska gå av stapeln om 6 dagar och att den lyckliga vinnaren ska få bli medlem i Gyllenbladets Tävlingslag. Så detta är alltså starten till Gyllenåsarnas Championat. Där jag och Moondancer förhoppningsvis ska ta hem förstaplatsen om ungefär en vecka.

Både jag och Moondancer hoppar till och jag håller på att trilla av när en ljus röst bakom oss ropar:

-Tänker du tävla i loppet? Det kommer aldrig gå med den nervösa hästen ochutan sadel och träns!

Jag blir blixtrande arg, så kan inte, så FÅR inte någon kalla Moondancer!

-Ja, det tänker jag. Och Moondancer är faktiskt den bästa hästen någonsin! Svarar jag så kaxigt jag kan samtidigt som jag vänder mig om.

Bakom oss sår en tjej med kort brunt hår och pigga bruna ögon.

-Du hade allt bra attityd du! Men det gillar jag. Om du någonsin ska ha en chans att ta dig igenom loppet så måste du ha en bra tränare. Vill du att jag ska träna dig? Förresten så heter jag Emma. Säger tjejen som skrämde mig.

Frågan om hon vill träna mig överväldigar mig, tänk vad mycket större chans jag skulle ha att vinna om jag fick en ordenkig tränare! Jag bestämmer mig genst för att tacka ja, innan hon ångrar sig.

-Ja, det vill jag gärna! Jag planerar ju att vinna, så jag kan komma med i ryttarlaget, svarar jag.

-Vad bra! Men varför har du ingen sadel? Aja, du kan hänga med mig, så får du prova min terrängbana i skogen. Jag vill se hur mycket du kan innan jag börjar träna dig. Men vad heter du? Pladdrar Emma glatt på. Inte trodde jag att den tykna tjejen kunde visa sig vara så snäll.

-Oj, förlåt det glömde jag helt att berätta. Nadja heter jag. Och jag gillar att rida helt naturligt, man komer närmare hästen då. Och tack för att du vill träna mig, säger jag tacksamt till svar.

- Haha, ingen orsak. Men du måste köpa dig en sadel och ett träns nere i fiskebyn sedan. Och den förra jag tränade klarade aldrig av loppet, det blev,  hm… en för stor press för henne att tävla, säger Emma men låter inte alls lika pigg på rösten. Nästan lite hotfull, och jag hör direkt att hon döljer någo för mig. Men om jag frågar kommer hon antagligen inet att svara så jag nöjer mig med att svara ”Okej”.

Vi behöver inte gå länge för att komma till skogen Emma pratade om. Också denna skogen är så vacker att jag måste sanna utt och bara titta i ett ögonblick. Hela skogen verkar nästan självlysande av guldig färg och några guldgula löv leker i vinden. När vi gått in i skogen fortfarande med Emma gåendes framför oss så ser luften om möjligt ännu mer gyllene ut. Den här platsen kan inte finnas på riktigt, detta måste vara en galen dröm. Men alla känslorna är på helspänn, jag kan höra, se och lyssna ordenkligt och det känns alldeles för riktigt för att vara en dröm.

Till slut är vi framme vid en anslagstavla och en startlinje.

-Här startar loppet, det är utmärkt med flaggor vart du ska rida. Ta det försiktigt första gången, och får du problem så ropar du bara. Jag hör. Och en sista sak, kom ihåg att friskt vågat är hälften vunnet!

Vi får startsignal och Moondancer kastar sig iväg. Vi rider upp för en kulle, sedan ner för den åt andra hållet och där kommer ett hinder direkt. Men både jag och Moondancer är berädda, och vi flyger smidigt öve hindret.  Strax är vi framme vid en kombination med två hinder, ett lägre och ett högre. Vid det höga hindert vinglar jag till lite  landningen och håller på att glida av. Men i sista sekund tar jag ett hårt tag om Moondancers långs man och lyckas hålla mig ppe. Redan nu är jag livrädd, men hur ska jag klara av championatet om jag knappt klarar det här?

Trots att det blir vigligt över dom höga hindrerna så klarar vi oss genom resten av banan. Men när vi kommer till ett ställe med en kombination på tre hinder, men väldigt korta avstånd imellan så hinner jag inte korta av galoppen och trots at det egentligen inte borde gå, så kastar sig Moondancer över jättenära hindret, men jag hänger inte med i landningen. När Moondnacer landar så tappar hon balansen lite, och jag åker av. Som tur är så landar jag på sidan och får inte särskilt ont, så jag ställer mig på en sten och hoppar upp på Moondancers breda hästrygg igen. Det är som om hon förstår att vi ska fortsätta, för jag behöver bara tänka galopp innan hon sätter av igen.

När vi stolta galopperar in i mål så kommer Emma fram till oss med bekymrad min.

-Ni kommer aldrig klara av Championatet om ni får sån här långsam tid på min skogsbana. Hände det något på vägen? frågar Emma bekymrat.

Jag bestämmer mig snabbt för at inte säga något om min avramling, Emma kanske tycker att jag är så dålig att hon inte vill träna mig mera då, så jag svarar bara:

-Nej, men det kanske går bättre om jag köper en hoppsadel och ett passande träns?

-Ja, det måste det vara. Och du får inte glömma att våga driva på din häst, säger Emma med extra tryck på våga”. Om hon bara visste att den långsamma tiden berodde på att vi red så fort att jag trillade av!

 

 

Nästa morgon vaknar jag av att en häst står och gnäggar högt utanför mitt fönster. Jag kollar efter och det är Moondancer som står där. Jobbiga häst, smiter ur stallet för att hälsa på mig. Antagligen vill hon ha mat. Jag ställer mig upp och tar på mig stövlarna och ridhjälmen. Hon måste ju in i stallet igen.

Men när jag kommer ut så förstår jag att Moondancer inte är hungrig, hon har något vilt och galet i blicken. Hon gnäggar högt och jag förstår att det är något som inte står rätt till. Jag går fram mot henne, ställer mig på en stor sten och hoppar upp. Hon börjar långsamt att skritta mot den stora vitabyggnaden där jag träffade baronessan igår, men istället för att stanna går hon förbi. Hon går runt hörnet på den stora vita byggnaden. Det ända jag vet om den var att det finns ett stort bibliotek innuti, men vad fanns i dom andra rummen? Jag har ingen aning i alla fall. Moondancer börjar skritta snabbare och stannar sedan tvärt vid en liten dörr. Hon är helt knäpptyst. Frustar inte, gnäggar inte, skrapar inte med hoven. Står bara helt still, beredd att fly. En stund är allt knäpptyst, men sedan hör jag något som låter bakom dörren. Steg i en trappa. Långsamma, släpande steg. Men det är något mer, det låter som ett stönande, men när jag hör att den som går i trappan är nästan högst uppe så hör jag att stönandet inte är ett stönande, utan en mörk, skrovlig röst som viskar något. Nadja, Nadja.. Säger den gång på gång.Jag blir som förlamad av skräck, kan inte göra något, inte tänka, bara stå och höra till rösten som viskar mitt namn. Men ett gällt skri från Moondancer får mig att återfå handlingsförmågan. Jag skriker ”GALOPP!” för full hals och jag behöver inte ens nudda med skänklarna för att Moondancer ska förstå att vi ska iväg.

 I vansinnesgalopp rider vi bort, ner mot den gyllene dalen. Nerför branta backar, förbi andra ryttare som förvånat tittar på mig och Moondancer i våran vansinnesgalopp utan varken sadel eller träns. Efter några minuter kommer vi förbi ett stort ridhus med massa folk utanför. Det verkar hålla på en tävling där inne eller något eftersom att alla har fina tävlingskläder på sig och nyputsade sadlar och träns på sina hästar. Jag hinner inte titta närmare på dom, men en sak skrämmer mig – Ingen av dom vekar ett dugg nervösa och ingen ratar med någon annan. Dom står bara stilla på sina hästar och väntar, dom klappar inte hästarna eller något. Hästarna gör inte heller något, viftar inte ens på ett öra. Det är något mer också, men som jag inte kan sätta ord på. Fast vad spelar det för roll egentligen, när det antagligen finns något livsfarligt i på Silverglades hästsportcenter som verkar vara ute efter mig. Den tanken får mig att driva på Moondancer ännu mera. Efter en stund är vi framme.

Hög, svart och mäktig tornar den upp sig framför oss.

Jag går in i stallet, packar ihop mina grejer och sadlar Moondancer. Vi är redo att rida vidare.

När jag rider ut genomstallporten och vi skrittar förbi Steve, som står och matar lite fåglar, så ropar jag ”Hejdå!” och fattar galopp. Medans vi rider runt Silvergladebyn så hinner det mörkna och det blir tjock dimma. Luften känns tung och fuktig att andas. Konstigt att vädret kan ändras så fort här på Jorivk.

Efter att vi skrittat en bit förbi en liten gård, så drev jag ponnyn till trav. Det gick lätt och bra, om jag får säga det själv så gick det super! Inte en enda gång studsade jag i lättridningen, det var något med den här ponnyn… Något som Moondancer också hade. Jag vill inte lämna ifrån mig henne. Men vad skulle jag göra? Rymma en gång till? Och överge Moondancer? Nej, det skulle inte gå. Jag måste helt enkelt lämna Ponnyn, vars namn jag inte ens visste till ägaren.

Nu ser vi äntligen murarna som går runt hästsportcentret. Bakom dom skymtar man stallet och hästar som rids. Jag saktar av till skritt och skrittar sista biten.

Ponnyn jag rider tittar sig nyfiket omkring och försöker smaka på rosorna som växer runt ingången, men jag drar bort hennes huvud, jag vill ju inte leverera en häst med en massa sår i munnen! Vi har bara skrittat några få meter där inne när en liten tjej kommer springandes.

- Åh är det min ponny? Vad fin hon är! Men varför rider du på henne? Hon skulle komma med en transport! Den lilla tjejen sneglar misstänksamt mot mig.

- Ja, det är din ponny! Men transporten var trasig så Steve bad mig rida hit henne. Jag ler så snällt som möjligt så att tjejen förstår att jag talar sanning och går att lita på.

- Jaha, okej… Jag heter Lisa, och kan jag få rida henne den sista lilla biten till stallet? Nu låter hon mycket gladare.

- Jadå, Lisa, svarar jag och sitter av ponnyn.  Så fort Lisa sitter upp märker jag att hon är ovanligt duktig för sin ålder. Redan efter några steg böjer ponnyn på nacken och tuggar på bettet. Jag säger inget, men jag är avundsjuk på att den lilla flickan kan rida så bra.

Det går väldigt snabbt att skritta till stallet och där står Lisas mamma.

- Åh hej! Steve ringde och sa att en flicka skulle rida hit ponnyn för att transporten var trasig. Är det du?

- Öh… Ja, det är jag, svarar jag henne.

- Ja, vilken duktig liten flicka du är! Du ska få lite pengar som belöning! Vad sägs om 400 Jorvik Shillings…? Mamman såg nästan tveksam ut som om det var en för liten summa. Men att få betalt för att ha ridit en underbar ponny, det tackar man inte nej till!

- Åh, tack! Men nu är det dags för mig att gå tillbaka hem…

Mamman räcker mig 400 Jorvik Shilligs.

- Men har du hört om att Gyllenbladets tävlingslag söker en till medlem? Lisa är alldeles för liten för att vara med, men du är kanske tillräckligt gammal! Mamman pratar på. Är alla på Jorvik så här pratsamma?

- Öh, nej, vad är det? Inte visste jag vad Gyllenbladets tävlingslag var!

- Men gode gud! Har du inte hört talas om dom? Gyllenbladets tävlingslag är det bästa laget på Jorvik! Ibland åker dom till och med till andra länder och tävlar! Dom har aldrig kommit på någon sämre placering än trea! Och det är minsann inte vilka som helst som kan vara med, nej inte alls! För att vara med måste man vinna Gyllenåsarnas Chamionat! Och det är svårt, det är ett av Jorviks svåraste Terränglopp. Men om man är med så får man göra massor! Rida överallt, ha hästen gratis uppstallad, man får bo gratis på där också, om man vill. Men dom flesta bor där bara under korta perioder, typ 2-3 dagar. Men man får bo där på heltid om man vill! Anledningen till allt detta är alla prispengar som dom vunnit. Och dom tävlar i Fälltävlan, alltså både hoppning, Dressyr och Terräng! Vilken ryttare som helst skulle göra nästan vad som helst för att få vara med där. Mamman pratar bara fortare och högre hela tiden, så jag är rätt glad när hon slutar.

Jag förstod inte helt, men det lät perfekt. Jag och Moondancer skulle kunna leva där helt utan att någon kom och letade efter oss.

-Det låter perfekt för mig och min häst! Men hur hittar jag dit?

Lisas mamma plockar fram en karta ur fickan och ger mig den.

-Följ bara vägen förbi ridhuset, och sedan genom grinden som leder till Gyllenåsarnas dal. Därefter följer du vägen, men rid inte över någon av broarna, gå ner åt andra hållet istället och där har du Gyllenåsarnas Championat! Jag tror att det är en tävling imorgon, så om du rider dit idag har du gott om tid på dig. Lisas mamma pekar ut med fingret vad platserna ligger samtidig som hon ivrigt pratar på.

-Tack så mycket för hjälpen! Men nu måste jag verkligen skynda mig hem, min häst saknar mig nog! Det känns alltid konstigt att säga att Moondancer är min häst. Det är hon ju inte riktigt, men nästan.

Jag vänder mig om och ropar ”Hejdå!” över axeln och går tillbaka vägen jag kom. Det känns lite tråkigt att veta att jag kanske aldrig mer får se den underbara ponnyn, men det är roligt att veta att hon kommer få det så bra.

Jag funderar vidare på att tävla i Gyllenåsarnas Chamionat. Om det gick bra, så skulle jag kanske bli med i laget. Då skulle inte farmor, eller någon annan i Firgrove hitta mig, jag antar att Gyllenåsarnas dal ligger lång bort. Jag skulle ju också bevisa att Moondancer är en otroligt fin häst som definitivt är värd att uppskatta, om Felicity skulle hitta mig. Då skulle kanske farmor förstå att hästar är fina och vackra djur. Hon skulle kanske också inse att man måste få göra det man verkligen vill. Jag måste helt enkelt vara med.

När jag är tillbaka hos Steve igen så går jag direkt fram till honom och förklarar att jag måste skynda mig för att jag ska ställa upp i Championatet.

- Men måste du redan iväg? Loppet startar ju om en vecka, säger Steve.

- Ja, jag måste. Det tar nog ett par dagar att rida dit och när jag är framme så måste jag ju träna. Jag försöker övertyga Steve om att jag måste gå.

- Okej, men du får ta med dig lite matsäck! Och glöm inte att vara försiktig när du rider i Gyllenåsarnas dal. Steve låter allvarlig.

- Varför då? Jag är alltid försiktig när jag rider! Är det farligt i Gyllenåsarnas dal?

- Nejdå, det är bara rykten. Men det är inte så trevliga rykten. Folk som åker in där kommer inte alltid tillbaka och dom enda av dalens invånare som någonsin åker därifrån är ryttarlaget, svarar Steve.

- Det där monstret ska slaktas imorgon!! Korv är det enda den duger till!! Nu låter Felicity inte det minsta rädd, bara arg.

Och jag förstå inte hur hon kan säga så om en häst.

- Men…

- INGA ”MEN” NADJA!! HÄSTEN SKA BLI KORV! Nu skriker Felicity så att det borde höras över hela Jorvik.

Då börjar jag gråta. Tårarna rinner ner för mina kinder och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Konstigt nog går Felicity iväg. Jag hör henne muttra att ”småbarn förstår ju ingenting” och så hör jag inte mer.  

Men vad ska jag göra? Jag funderar på en massa argument som kan rädda Moondancer, men jag kommer inte på något bra. Jag håller precis på att ge upp när jag får en idé. En lömsk och farlig idé, men det kommer rädda Moondancer.

Vi rymmer.

Försiktigt tar jag av Moondancer tränset, som dessutom är alldeles för litet. Jag hinner inte packa något nu, jag ställer mig på en sten och hoppar upp på Moondancers rygg och manar henne i galopp. Hon faller in i sin mjuka, snabba galopp och det känns knappt som om hovarna nuddar marken. Men vart ska jag? Jag hittar ju inte så bra här. Till sist bestämmer jag mig för att rida åt det hållet där Moondancer satt fast och rida över bron. Jag kan ju rida till det där stället Silvergladebyn, och när ryktet sprids att jag har rymt kan jag rida ännu längre bort. 

Vi flyger, som genom en dröm och allt går perfekt tills vi kommer till stallet. Jag hade väntat mig beröm och glada kommentarer. Men det är inte vad jag möts av.

- Vad håller du på med Nadja?! DET ÄR LIVSFARLIGT! Hoppa av det där monstret ögonblickligen!!! Felicity skriker och låter så arg att jag nästan börjar gråta. Men jag anar också något annat, rädsla…  Jag sitter av så fort jag kan.

- Förlåt, mumlar jag. Jag visste inte och Moondancer var ju så snäll…

- Mmm, okej. Jag kommer inte att avskeda dig, men detta får aldrig upprepas. Du skulle ringt oss. Men, men… Det är nog ingen idé att gå och lägga sig igen va? Klockan är ju redan halv sju. Felicity låter som tur är inte arg länge.

- Åhh tack! Jag är så lycklig att jag springer fram och kramar Felicity.

- Oj, hehe tack! Men gå och sätt på dig ridkläder så tar jag in hästarna och mockar så länge!

- Okej, jag kommer strax!

Ridkläder. Jag har glömt att köpa ridkläder! Jag springer genom Firgrovebyn fram till vårat hus och öppnar försiktigt dörren. Den knarrar lite, men farmor vaknar inte. Jag smyger fram till mitt rum och tar ut alla mina pengar från plånboken. 324 Jorvik Shillings. Inte mycket, men jag tar allt och springer till byns hästsportbutik. Där inne luktar det läder och överallt hänger vackra sadlar, träns, shabrak, ridkläder, ridhjälmar, hästtäcken, grimmor… Och mycket, mycket mera som har med hästar att göra.

-Kan jag hjälpa dig med något? Frågar mannen bakom disken.

-Jaa, vart har ni ridkläder till billiga pris?

-Det är där borta, längst vänstra väggen! Mannen pekar samtidigt som han pratar och visar vart det finns.

-Tack, jag går dit och kollar!

Jag kollar bland alla dyra, otroligt snygga ridgrejer… Till sist hittar jag ett par rutiga ridbyxor, en ljusblå ridhjälm och ett par svarta ridstövlar. Allt ihop blir totalt 319 Jorvik Shillings. Jag har råd!

Jag springer lycklig fram till kassan och betalar. Sedan springer jag hem och byter om, jag tar på en blå mjukiströja också. Det blev riktigt snyggt.

   

Jag går nöjt till stallet.

-Där är du Nadja! Jag har sadlat Silver åt dig, jag tänkte att du kunde rida ut en liten tur med honom. Var inte borta för länge bara, säger Felicity.

-Okej, jag går och hämtar honom!

Jag går in i stallet och hämtar Silvermagic, som står i sin box.  Sedan tar jag tag i tyglarna och leder ut honom på stallplanen och sitter upp. Det går ganska bra, han hoppar bara till lite när jag dunsar ner i sadeln i landningen.

Det är jättesvårt att sitta på honom, undrar hur det ska gå när han börjar skritta…

  

Jag försöker trampa ner hälarna och luta mig bakåt, det går rätt bra. Jag skänklar på honom och han börjar skritta. Det känns inte alls som när jag red Moondancer, Silver tar liksom små, stötiga steg. Men vi kämpar på. Till slut är vi ute ur byn.

Vi har skrittat runt i skogen länge nu… Och nu ska jag nog trava. Svälj. Hur ska det gå? Tänk om jag trillar av honom och han trampar på mig? Jag tar mod till mig och driver fram Silver i trav.

Det skumpar förfärligt, men det är så kul att jag fnissar till lite. Inte ett dugg läskigt ju!

Helt plötsligt hoppar en hare fram, precis vid Silvers framben. Hag blir helt spänd, och så rusar han iväg.

   

Jag vill skrika på hjälp, fast vad skulle det göra så att han stannade. Antagligen inte.

Han skulle förmodligen bara springa snabbare, så jag drar allt vad jag kan i tyglarna och han stannar faktiskt. Jag låter honom gå i skritt och så styr jag honom hemåt.

Puh, vilken ridtur. Men nu ska vi hem.

Efter att ha borstat, mockat utfodrat och ljugit för Felicity att ridturen gick super så slutar jag för dagen. Imorgon ska jag rida Silver igen, och i övermorgon Daydream… Daydream är lite sur i ridningen och kan bli väldigt tjurig, berättade Felicity. Hoppas att det går bra. Men nu hinner jag inte oroa mig för det, jag lovade ju farmor att hjälpa henne med att laga maten.

När maten är lagad (och uppäten!), alla flyttlådor uppackade och rummet iordninggjort så tar jag på mig stallkläderna och smyger mig ut till stallet, fast jag är färdig för dagen.  Dom behöver ju alltid hjälp.    

                                                  
                                                  
                                                  
                                         

Medans jag går visslar jag på någon låt jag glömt namnet på, ganska dålig egentligen, men rolig att vissla på.

Helt plötsligt hörs en skräckslagen gnäggning och någon som skriker. Vad händer?! Jag börjar springa så fort jag kan, tänk om någon är skadad?!

 

 

-Nadja!!! Jag vaknar med ett ryck.

-NADJA! Någon skriker mitt namn utanför fönstret.

Jag kastar av mig täcket och springer fram till fönstret. Där ute står Felicity.

 

- Kom ut Nadia! Fort! Hästarna har rymt! Felicity låter väldigt orolig och pratar fort.

Jag springer fram till en av lådorna och tar ut en tjocktröja och ett par jeans. Jag drar snabbt på mig allt och springer ut genom dörren, ut i köket och genom ytterdörren.

- Kom fort Nadia! Vi har redan fångat Daydream, men dom andra är fortfarande på rymmen! Kom nu, vi såg dom springa ut ur byn och ner mot sandtaget! Felicity springer medans hon pratar, och jag springer efter.

- Vi delar på oss Felicity! Det går mycket snabbare då! Jag ropar högt åt Felicity för att vara säker på att hon ska höra.

- Men Nadja, du måste hämta en… Resten hör jag inte för jag är för långt borta redan.

 Det här är meningen med livet.

Jag sprang till Felicity så fort jag kunde för att fråga vad hästen hette.

- Vad heter den vackra svarta freisern?

- Åh, den… Ja hon heter Moondancer. Men hon är lite… Opålitlig. Felicity låter lite osäker när hon svarar på min fråga. Nästan rädd.

- Okej, och förresten vart finns borstar?

- I den röda hinken, borta i hörnet, säger Felicity.

- Tack, nu går jag!

- Nadja, lova mig en sak. Var ALLTID försiktig när du borstar Moondancer! Felicity låter väldigt allvarligt på rösten.

- Ja, ja! Jag är otålig, jag vill borsta hästarna nu!

Jag går bort från Felicity och småspringer fram till den röda hinken med borstar. Men just det! Jag läste i en bok att man inte fick springa i stallet… Jag börjar gå mot den första hästens box.

”Silvermagic XX”

står det på namnskylten. Jag tror att XX betyder att det är ett renrasigt engelskt fullblod.

Jag öppnar dörren, den gnisslar lite och jag går in.

Hästen är stor, men inte alls lika stor som Moondancer. Pälsen är len och blir så glansig när jag sveper med borsten över den bruna pälsen.

Hästen sover hela tiden medan jag borstar. Den vaknar när jag behöver skälla på den för att den ska lyfta på hovarna. När jag kammat ut manen den svarta och svansen går jag till nästa häst.

”Daydream” står det på nästa hästs namnskylt.

Den är också brun, fast den är mycket ljusare och har en bred, vit bläs i pannan.

Daydream är inte alls lika snäll att borsta. När jag borstar under magen biter hon efter mig och sparkar med bakbenen nä man försöker borsta dom.

Men jag kämpar på och ryter åt henne när hon sparkar. Till slut nöjer hon sig med att lägga öronen bakåt och vifta irriterat på svansen.

När jag är klar med Daydream så går jag till nästa hästs box.

Men den är tom. Hästen är antagligen ute och rids. Starwalker heter den.

Då är det Moondancers tur. Hennes box ser annorlunda ut. Den är mindre, och har ingen namnskylt. Boxen ser omockad ut och hon har smutsig päls.

Jag öppnar försiktigt dörren till hennes box och hon blir livrädd. Hon kastar sig bakåt och trycker sig mot väggen. Jag pratar lugnt och går långsamt fram mot hennne.

-Såja tjejen… Det är ingen fara, jag ska bara borsta dig.

Hon verkar se lite lugnare ut och hon vågar ta några små steg mot mig. Jag smeker henne på mulen och pratar mer med henne.

Till slut låter hon mig borsta henne och hon ser ut att njuta av att bli borstad.

 

Jag skrev en novell på min förra blogg, och kommer lägga upp alla färdigskrivna kapitel. När jag lagt upp alla kapitel fram till kapitel 8 så kommer dom inte lika ofta.