Svart som natten, kapitel 11
Emma tvingar oss att köra banan en gång till, men den här gången vet vi vart vi ska ta det lugnt och vart det kan gå lite snabbare, men Emma ser fortfarande ganska missnöjd ut.
- Ni måste bli ännu snabbare om ni ska klara av det här! Säger Emma.
Jag nickar bara till svar.
- Om du har pengar så kan du ju rida ner till Fiskebyn direkt och köpa lite utrustning, fortsätter Emma.
- Ehh… Jag har inga pengar… säger jag tyst och rodnar lite.
- Jaha, men det ska vi nog lösa. Om du hjälper till i stallet så får du säkert lite pengar som belöning, ibland får du kanske någon utrusting till dig själv eller din häst som belöning.
- Men hinner jag få ihop så mycket pengar på så kort tid? Säger jag, och känner modet försvinna. Chansen att vinna Gyllenåsarnas Championat känns allt mer avlägsen.
- Nej det försås… Men vad säger du om att låna pengar av mig och sedan jobba ihop pengar? Säger Emma belåtet, nöjd över sin idé.
- Det låter perfekt! Svarar jag glatt.
Emma räcker mig 10.000 Jorvik Shillings. Jag har aldrig haft så mycket pengar förut, men jag vet att allt kommer behövas. Bra ridutrustning kostar mycket.
- Hejdå, och kom ihåg en sak, om du stannar så länge att det börjar mörkna, hitta någonstans at sova över. Det finns säkert rum att hyra i fiskebyn, men det är inte säker att vara ute om natten i Gyllenåsarnas dal! Säger Emma och låter plötsligt orolig.
- Ja, jag lovar, säger jag.
Utan att säga något mera vänder jag Moondancer och fattar galopp.
När vi kommit ut ur skogen och upp för en backe så delar vägen på sig. Det finns två broar och båda är trasiga. Båda leder åt olika håll och jag kommer på att jag glömde att fråga om vägen.
Men jag chansar och tar den närmaste, bakom den går en väg med några öppna fält brevid. Jag vet inte varför jag väljer den vägen, det känns bara rätt på något sätt. Men eftersom att den är trasig så kommer jag att behöva hoppa över den, det känns inte så roligt. Det är många meter ner till marken… Men eftersom at vi måste komma vidare så dubbelkollar jag att ridbyxfickan med pengarna i är ordenkligt stängd och förbereder Moondancer för hoppet. Jag sväljer, tänker att om vi dör så hoppas jag att det går fort. Jag ger Moondancer galoppskänkel och hon kastar sig iväg. I hennes stora språng känns det som om hon förstår att det här gäller att hon klarar detta, annars blir det hennes sista hopp.
Någon meter innan hon borde hoppat av så kastar hon sig upp i luften. Det är alldeles, alldeles för tidigt. Det känns precis som att tiden står stilla medan vi långsamt glider genom luften. Samtidigt som jag vet att vi inte klarar hoppet så känns det härligt. Dör vi, så blir det med ett lyckligt sista minne. Jag blundar, förbereder mig för fallet. Men istället gör Moondancer något konstigt ryck som nästan får mig att tilla av själv. Hon sparkar panikslaget med benen och lyckas mirakulöst få fotfäste med frambenen och med sina sista krafter lyskas hon häva sig upp. Ett lyckoskrik lämmnar min mun och Moondancer, som står på stället och flåsar, frustar stolt. Vi är nog lika lättade båda två över att vi klarade det, ingen av oss vill nog dö en tidig död.
Men trots den dramatiska händelsen så skrittar vi vägen fram, vi måste ju trots allt komma fram till byn så vi kan köpa oss lite utrustning och vi lär ju vara framme snart, om den hr vägen leder till Fiskebyn det vill säga.
När vi skrittat i ungefär fem minuter så har den värsta rädslan släppt och jag ger Moondancer hjälperna för långsam galopp. Efter en snäv sväng kommer vi till en brant nerförsbacke, och där, där, nedanför backen ligger fiskebyn.
Och herregud! Den går nästan inte att beskriva, den är så stor, överallt är hus, affärer, båtar, bryggor och fiskare. Men det mest fantastiska är att hela byn är byggt på bryggor! Wow, det här är en plats där jag kommer att trivas. Men nu ska vi inte bara stå här och stirra, vi hade ju en del inköp att göra. I långsam galopp tar vi oss ner för backen på väg mot den vackra Fiskebyn.
