Svart som natten, kapitel 10
Men jag kan inte låta bli att rida igenom grinden in till den otroligt vackra dalen. Direkt när jag och Moondancer har skrittat igenom grinden så känns det som om allt blir lite tystare än vanligt. Till och med luften känns annorlunda, det är som om det ligger ett svagt gyllene ljus över världen. Hovstegen låter dämpade och fåglarna kvittrar inte lika högt. Madde skrittar på utan att varken gnägga eller frusta, inte ens vifta på svansen. Hon är nog lika trollbunden av Gyllenåsarnas dal som jag är. Jag tänker inte en enda sekund på de hemska ljuden från Vingårdens källare, det känns liksom inte viktigt längre.
Mn efter ett tag börjar jag fundera, den här dalen känns inte riktigt verklig. Det känns nästan som i en dröm, lite otydligt. Och efter ett tag börjar det gyllene diset göra så att jag får huvudverk. Moondancer verkar också märka av det, hon viftar på huvudet och har öronen misstänksamt riktade bakåt. Jag skänklar på henne så att hon ska öka tempot och vi sätter av i lugn galopp. När vi ridit någon minut kommer vi fram till en tävlingsplats. Den är helt folktom, men en anslagstavla meddelar att Gyllenåsarnas Championnat ska gå av stapeln om 6 dagar och att den lyckliga vinnaren ska få bli medlem i Gyllenbladets Tävlingslag. Så detta är alltså starten till Gyllenåsarnas Championat. Där jag och Moondancer förhoppningsvis ska ta hem förstaplatsen om ungefär en vecka.
Både jag och Moondancer hoppar till och jag håller på att trilla av när en ljus röst bakom oss ropar:
-Tänker du tävla i loppet? Det kommer aldrig gå med den nervösa hästen ochutan sadel och träns!
Jag blir blixtrande arg, så kan inte, så FÅR inte någon kalla Moondancer!
-Ja, det tänker jag. Och Moondancer är faktiskt den bästa hästen någonsin! Svarar jag så kaxigt jag kan samtidigt som jag vänder mig om.
Bakom oss sår en tjej med kort brunt hår och pigga bruna ögon.
-Du hade allt bra attityd du! Men det gillar jag. Om du någonsin ska ha en chans att ta dig igenom loppet så måste du ha en bra tränare. Vill du att jag ska träna dig? Förresten så heter jag Emma. Säger tjejen som skrämde mig.
Frågan om hon vill träna mig överväldigar mig, tänk vad mycket större chans jag skulle ha att vinna om jag fick en ordenkig tränare! Jag bestämmer mig genst för att tacka ja, innan hon ångrar sig.
-Ja, det vill jag gärna! Jag planerar ju att vinna, så jag kan komma med i ryttarlaget, svarar jag.
-Vad bra! Men varför har du ingen sadel? Aja, du kan hänga med mig, så får du prova min terrängbana i skogen. Jag vill se hur mycket du kan innan jag börjar träna dig. Men vad heter du? Pladdrar Emma glatt på. Inte trodde jag att den tykna tjejen kunde visa sig vara så snäll.
-Oj, förlåt det glömde jag helt att berätta. Nadja heter jag. Och jag gillar att rida helt naturligt, man komer närmare hästen då. Och tack för att du vill träna mig, säger jag tacksamt till svar.
- Haha, ingen orsak. Men du måste köpa dig en sadel och ett träns nere i fiskebyn sedan. Och den förra jag tränade klarade aldrig av loppet, det blev, hm… en för stor press för henne att tävla, säger Emma men låter inte alls lika pigg på rösten. Nästan lite hotfull, och jag hör direkt att hon döljer någo för mig. Men om jag frågar kommer hon antagligen inet att svara så jag nöjer mig med att svara ”Okej”.
Vi behöver inte gå länge för att komma till skogen Emma pratade om. Också denna skogen är så vacker att jag måste sanna utt och bara titta i ett ögonblick. Hela skogen verkar nästan självlysande av guldig färg och några guldgula löv leker i vinden. När vi gått in i skogen fortfarande med Emma gåendes framför oss så ser luften om möjligt ännu mer gyllene ut. Den här platsen kan inte finnas på riktigt, detta måste vara en galen dröm. Men alla känslorna är på helspänn, jag kan höra, se och lyssna ordenkligt och det känns alldeles för riktigt för att vara en dröm.
Till slut är vi framme vid en anslagstavla och en startlinje.
-Här startar loppet, det är utmärkt med flaggor vart du ska rida. Ta det försiktigt första gången, och får du problem så ropar du bara. Jag hör. Och en sista sak, kom ihåg att friskt vågat är hälften vunnet!
Vi får startsignal och Moondancer kastar sig iväg. Vi rider upp för en kulle, sedan ner för den åt andra hållet och där kommer ett hinder direkt. Men både jag och Moondancer är berädda, och vi flyger smidigt öve hindret. Strax är vi framme vid en kombination med två hinder, ett lägre och ett högre. Vid det höga hindert vinglar jag till lite landningen och håller på att glida av. Men i sista sekund tar jag ett hårt tag om Moondancers långs man och lyckas hålla mig ppe. Redan nu är jag livrädd, men hur ska jag klara av championatet om jag knappt klarar det här?
Trots att det blir vigligt över dom höga hindrerna så klarar vi oss genom resten av banan. Men när vi kommer till ett ställe med en kombination på tre hinder, men väldigt korta avstånd imellan så hinner jag inte korta av galoppen och trots at det egentligen inte borde gå, så kastar sig Moondancer över jättenära hindret, men jag hänger inte med i landningen. När Moondnacer landar så tappar hon balansen lite, och jag åker av. Som tur är så landar jag på sidan och får inte särskilt ont, så jag ställer mig på en sten och hoppar upp på Moondancers breda hästrygg igen. Det är som om hon förstår att vi ska fortsätta, för jag behöver bara tänka galopp innan hon sätter av igen.
När vi stolta galopperar in i mål så kommer Emma fram till oss med bekymrad min.
-Ni kommer aldrig klara av Championatet om ni får sån här långsam tid på min skogsbana. Hände det något på vägen? frågar Emma bekymrat.
Jag bestämmer mig snabbt för at inte säga något om min avramling, Emma kanske tycker att jag är så dålig att hon inte vill träna mig mera då, så jag svarar bara:
-Nej, men det kanske går bättre om jag köper en hoppsadel och ett passande träns?
-Ja, det måste det vara. Och du får inte glömma att våga driva på din häst, säger Emma med extra tryck på våga”. Om hon bara visste att den långsamma tiden berodde på att vi red så fort att jag trillade av!
