Svart som natten, kapitel 9
Nästa morgon vaknar jag av att en häst står och gnäggar högt utanför mitt fönster. Jag kollar efter och det är Moondancer som står där. Jobbiga häst, smiter ur stallet för att hälsa på mig. Antagligen vill hon ha mat. Jag ställer mig upp och tar på mig stövlarna och ridhjälmen. Hon måste ju in i stallet igen.
Men när jag kommer ut så förstår jag att Moondancer inte är hungrig, hon har något vilt och galet i blicken. Hon gnäggar högt och jag förstår att det är något som inte står rätt till. Jag går fram mot henne, ställer mig på en stor sten och hoppar upp. Hon börjar långsamt att skritta mot den stora vitabyggnaden där jag träffade baronessan igår, men istället för att stanna går hon förbi. Hon går runt hörnet på den stora vita byggnaden. Det ända jag vet om den var att det finns ett stort bibliotek innuti, men vad fanns i dom andra rummen? Jag har ingen aning i alla fall. Moondancer börjar skritta snabbare och stannar sedan tvärt vid en liten dörr. Hon är helt knäpptyst. Frustar inte, gnäggar inte, skrapar inte med hoven. Står bara helt still, beredd att fly. En stund är allt knäpptyst, men sedan hör jag något som låter bakom dörren. Steg i en trappa. Långsamma, släpande steg. Men det är något mer, det låter som ett stönande, men när jag hör att den som går i trappan är nästan högst uppe så hör jag att stönandet inte är ett stönande, utan en mörk, skrovlig röst som viskar något. Nadja, Nadja.. Säger den gång på gång.Jag blir som förlamad av skräck, kan inte göra något, inte tänka, bara stå och höra till rösten som viskar mitt namn. Men ett gällt skri från Moondancer får mig att återfå handlingsförmågan. Jag skriker ”GALOPP!” för full hals och jag behöver inte ens nudda med skänklarna för att Moondancer ska förstå att vi ska iväg.
I vansinnesgalopp rider vi bort, ner mot den gyllene dalen. Nerför branta backar, förbi andra ryttare som förvånat tittar på mig och Moondancer i våran vansinnesgalopp utan varken sadel eller träns. Efter några minuter kommer vi förbi ett stort ridhus med massa folk utanför. Det verkar hålla på en tävling där inne eller något eftersom att alla har fina tävlingskläder på sig och nyputsade sadlar och träns på sina hästar. Jag hinner inte titta närmare på dom, men en sak skrämmer mig – Ingen av dom vekar ett dugg nervösa och ingen ratar med någon annan. Dom står bara stilla på sina hästar och väntar, dom klappar inte hästarna eller något. Hästarna gör inte heller något, viftar inte ens på ett öra. Det är något mer också, men som jag inte kan sätta ord på. Fast vad spelar det för roll egentligen, när det antagligen finns något livsfarligt i på Silverglades hästsportcenter som verkar vara ute efter mig. Den tanken får mig att driva på Moondancer ännu mera. Efter en stund är vi framme.
Hög, svart och mäktig tornar den upp sig framför oss.
Grinden in till Gyllenåsarnas dal.
Bakom grindes finns bara stora träd med vackra löv, som ser ut som om dom vore av guld, en väg som leder in i dalen och berg. Lampor lyser upp vägen. Men bakom allt det vackra finns det något. Något skrämmande, mörkt och hotfullt som vilar över bergen och den vackra skogen.
