Svart som natten, kapitel 15
Jag känner mig rätt dum. Är hemligheten uppenbar? Men trots att jag inte har någon aning om vad det kan vara för något, så säger jag det.
- Så klart att jag har listat ut det! Men, jag måste bara få höra dig säga det så att jag förstår att det stämmer, säger jag och hör hur dumt det låter. Man hör direkt att jag ljuger.
- Jaha, så du vet alltså. Men jag kan säga det, så att du får ”höra det med egna öron”, säger Emma och hånler. Hon har alltså förstått att jag inte hade någon aning över huvud taget.
Och Emma börjar berätta. Och det hon berättar hade jag aldrig, aldrig någonsin kunnat föreställa mig.
- Som jag sa tidigare, så är jag den mäktigaste personen i världen. Jag har hela Jorvik i min makt och snart kommer resten av världen att bli i mina händer. Nästan alla lyder mig, jag har allt vanligt folk i min makt. Men det finns dom som lyckats klara sig undan. Dom naturnära, som kämpar för något. Dom som är kloka nog. Du är, irriterande nog, en av dom. En av dom som jag inte lyckats ta över. Men inte ens bland dom är du helt vanlig, du är den utvalda som ska ”bekämpa” mig. Men det kommer aldrig att hända, för snart har jag röjt dig ur min väg, avslutar Emma och ler. Men det är inget glatt léende, nej, hon är helt iskall.
- M-men hur kan du ha så stor makt? Säger jag och lyckas inte dölja min rädsla den här gången.
- Jag är ingen vanlig människa, nej, faktiskt ingen människa alls. Vi, våran sort, har ingen namn. Vi är på tok för speciella och mäktiga för det. Alla känner att vi finns, men ingen vet vilka vi är. Egentligen har vi inte någon speciell kroppsig form, men om vi vill kan vi ta form av vad som helst. Det är när folk har sett oss som alla skräckhistorier om vampyrer, spöken, häxor och sådant kommit fram.
Men nu för tiden så är vi inte så fullt mäktiga som vi var förr, och det beror på att när vi senaste gången försökte ta över världen så kom en idiotisk lite tjej som du och förstörde allt. Hon hade också en häst, men dom hade upptäckt sina krafter, så dom var mycket mäktigare. Men du, som inte ens funni dig själv och dina krafter, kommer aldrig att kunna vinna över mig, säger Emma och ser skadeglad ut.
Helt plötsligt händer flera saker på samma gång. Emma börjar långsamt, långsamt att förändras. Hon växer och hennes ansikte förvrängs helt. Munnen förvrids till ett groteskt léende och hennes ögon blir helt röda och pupillerna krymper ihop till ingenting. Dom ser nästan ut som om dom ska ploppa ut ur sina hålor, vilket dom faktiskt gör bra några sekunder senare. Med ett hemskt äckligt ljud landar dom på golvet och rullar iväg. Fast, inget av det där hinner jag studera närmare.
För samtidigt som Emma började förvandlas, så känner jag att jag också förändras. Inte utanpå, som Emma, nej, någonting innuti mig förändras. Det är som att en varm kraft strömmar genom mig och jag känner mig konstigt nog oerhört stark.
Helt plötsligt så tittar jag på Moondancer, och flämtar till. Det är som om jag ser henne genom helt andra ögon.
Genom att bara studera hennes kroppsspråk under några sekunder så förstår jag. Hon vill att jag ska komma till henne, så att vi kan göra det tillsammans. Att vi ska bekämpa den varelsen som bara för någon minut sedan var Emma.
Jag förstår också att den där kraften som kom var dom krafterna som varelsensom var Emma pratade om, dom krafterna som jag tydligen inte hade hittat ännu. Jag måste ha hittat dom nu. Så därför bestämmer jag mig för vad jag ska göra.
Jag kastar mig fram mot Moondancer. Med bara två steg har jag sprungit genom rummet. Utan att säga ett enda ord så hoppar jag upp på Moondancer. Jag kommer upp hur lätt som helst, det är som att en varm kraft ger mig en mjuk puff upp. När jag väl sitter på Moondancer så känner jag på ett sätt som jag aldrig känt. Nu känns det som att jag och Moondancer är samma person. Vi är ett enda väsen, som ska kämpa mot den onda kraften. Om vi är den goda kraften eller inte vet jag ju inte, men jag tänker på oss som den varma, goda och dom av Emmas sort som dom iskalla, onda.
Emma-varelsen verkar också ha märkt att något har förändrats. Nu ser hon nästan lite rädd ut. Eller, kanske inte rädd, men en aningen orolig, det syns nästan bara som en liten skiftning i ansiktet.
Med helt stadig röst börjar jag prata.
- Var inte så säker på att ni vinner den här gången, jag och Moondancer är starkare än någosin nu.
Och helt utan rädsla så rider vi fram till den hemska Emma-varelsen. De försöker förgäves hugga efter oss med sina vassa tänder, som måste vara minst 15 cm långa. Men precis när hon är vid Moondancer hals och ska hugga, så går hennes tänder av. Som om hon försökte bita i sten. Min och Moondancers mystiska kraft ligger som en skyddande aura krig oss. Inget kan skada oss. Vi är oslagbara. Nu ligger den hemska varelsen på golvet i en liten hög. Den ser förvånansvärt ynklig ut, men jag vet vad den är kapabel till att göra, så utan att tveka skickar jag och Moondancer all vår kraft mot den. Som en våg av ren godhe sköljer den över varelsen och den skriker så högt att det måste höras över hela Jorvik. Först långsamt, och sedan snabbare, så börjar den hemska varelsen att lösas upp den smuas sönder bit för bit. Till slut så är endast en ljus, rosa dimma kvar. Den ringlar ut genom fönstret och stiger upp mot himlen.
Jag och Moondancer är inte ens trötta, men ändå så vet vi. Det är över nu.
I alla fall för den här gången. Men en sak har vi båda också förstått; vi två kommer alltid att behöva stanna på Jorvik. Jag och moondancer behöver skydda Jorvik, för även om den där varelsen är borta för alltid, så finns det många kvar. Och dom kommer aldrig att försvinna allihop, men vi kommer att kunna bekämpa dom. Och Jorvik kommer alltid vara det dom tar över först, det är något med Jorvik som den onda kraften vill åt.
Kanske är det för att vi är här?
