Svart som natten, kapitel 13
Lungorna skriker efter luft och jag håller på att förlora medvetandet. Jag undrar varför jag aldrig slår i botten? Den här sjön, eller vem vet, det är kanske havet, måste väl ändå ha någon botten?
Jag stänger mina ögon och undrar varför det aldrig tar slut. Jag vill inte mer. Plågan är förfärlig. Kan inte mitt liv bara få ta slut nu?
Plötsligt avtar smärtan. Det känns som att jag svävar, men samtidigt ligger på något mjukt. Jag provar försiktigt att ta ett andetag och ner till mina lungor strömmar ren och klar luft. Men jag vågar änå inte öppna mina ögon, för vem vet vad jag komer se? Fast en sak måste vara säker, jag lever inte längre. I alla fall inte i den värld jag är van van vid.
Men så hörs det något som får mig att öppna ögonen på en gång. En skräckslagen gnäggning ekar genom rummet jag sitter i. Nu ser jag att jag sitter i en säng med mjuka fluffiga lakan. Men man skulle kunna tänka sig att resten rummet skulle vara lika mysigt, mjukt och fluffigt, fast det är inte vad jag ser. Rummets väggar, golv och tak är uppbyggda av stora stenblock och rummet är tomt, förutom att det står en bur med svarta järngaller i ett av hörnen. Och i buren står Moondancer. Jag fattar först inte vad jag ser, men sedan hinner jag hänga med. Moondancer är fångad i en bur och jag sitter här i en fluffig säng. Jag måste rädda henne! Snabbt kastar jag mig upp ur sängen och springer mot Moondancers bur. När jag når fram till den så gnäggar hon lättat och jag försöker hitta dörren till buren. Jag behöver gå runt buren tre gånger för att hitta dörren, för den är så väl gömd. Den ser precis likadan ut som resten av buren, förutom att det finns något slags lås på den. Försiktigt provar jag att pilla upp låset, men det fungerar inte. Först nu upptäcker jag att det inte finns något nyckelhål, men däremot finns det några små hål. Det ser nästan ut som en högtalare. Då slår det mig att det kanske är het tvärt om, att man ska säga någt i den.
Så jag provar att viska det första jag tänker på.
- Lås upp! Viskar jag tyst men bestämt.
Jag blir väldigt besviken när jag inser att det inte fungerar.
Besviket börjar jag kolla om jag har någon hårnål i någon ficka så att kan dyrka upp låset med den dem. Plötsligt så nyser jag och tro det eller ej – låser går upp! Jag orkar inte ens tänka på varför i hela friden den som låste in Moondancer hade ett lås är det enda sättet att öppna den var att nysa, jag är bara glad över att Moondancer får komma ut.
När jag puttat upp dörren så gnäggar Moondancer glatt och går ut. Men nu kommer vi till nästa problem, vart är vi och hur kommer vi ut härifrån?
Jag börjar undersöka rummet och Moondancer vandrar efter mig som en liten hund. Men jag hittar ingen dörr, vart jag än letar. Det finns inte ens en dörr bakom buren som Moondancer var instängd i. Förtvivlat känner jag hur allt hopp rinner av mig och ja lutar mig mot Moondancers bog.
- Hur ska vi lösa det här? Suckar jag samtidigt som jag smeker Moondancer på halsen.
Plötsligt så ser jag. En liten fönserglugg sitter en bit ovanför sängen jag låg i och den sitter så långt ner att det går att se ut ur den, om jag ställer mig på tå.
Så jag går fram till sängen, hoppar upp och kikar ut. Chocken jag får när jag tittar ut överväldigar mig.
Jag kan se nästan hela Gyllenåsarnas dal, jag ser Gyllenbladsskogen, jag ser tävlingsplatsen där Gyllenåsarnas Championat går av stapeln och jag ser ända bot till griden jag red in igenom föratt komma till Gllenåsarnas dal. Jag vet vart jag är.
Jag och Moondancer är fångade i Forntornet.
