Havsblå, del 3
Jag vaknar upp och det första jag kan tänka på är dom sista orden som den vackra varelsen hade sagt. “Följ ditt hjärta så kommer du hitta sanningen” hade den sagt. Men vad betydde det? Jag följer väl alltid mitt hjärta? Eller? Nästa sak som slår mig är att den vackra varelsen måste ha varit den hästen jag såg i skogen. Eller förstås, den hästen jag trodde att jag såg. Jag kan ju inte ha sett den på riktigt, eftersom att den försvann spårlöst efter bara någon minut. Det är ju omöjligt att försvinna så snabbt, till och med för en häst. Om den hade galopperat iväg så hade jag hört hovslagen. Men trots alla bevis på att jag bara inbillade mig hästen, så är det fortfarande en liten, svag röst inom mig som säger emot. En liten röst inom mig som mindes dom där bruna ögonen, den blåa svansen som i vinden hade sett ut som mjuka vågor på havet och pälsen som hade lyst så snövit trots det dunkla ljuset i granskogen. Den lilla rösten växer sig starkare ju mer jag lyssnar till den, och snart är hela jag övertygad om en sak; jag måste tillbaka till skogen.
När jag kommer ut till köket för att äta frukost så är inte mamma där, trots att klockan nästan är tio. Men det är inget jag bekymrar mig mer över, om hon bestämt sig för att sova extra länge idag så vill jag inte vara den som väcker henne. Hon hatar när man väcker henne på helgen lika mycket som sniglar hatar stekande solsken. Istället så tar jag fram lite att äta och sätter mig och funderar på hur jag ska kunna hitta tillbaka till platsen i skogen.
Till slut kommer jag bara på en enda lösning; att springa ifrån mormors hus på samma sätt som jag hade gjort igår.
Efter att ha skrivit en snabb lapp till mamma om att jag hälsar på hos mormor så börja jag gå den långa vägen till mormor.
Jag märker att jag börjar närma mig mormors hus när stadens ljud försvinner och solens ljus börjar skymmas av granarnas täta kronor. Jag går där på vägen och småsjunger lite och då ser jag plötsligt någonting röra sig i trädens skuggor. Jag tvärstannar och sluta genast vissla. Det känns som att den kyla smyger sig på bakifrån och innesluter hela mig. Jag har hört av mormor att det finns mycket vargar i området, men det som rör sig i skuggorna kan omöjligt vara en varg, det är mycket större, det har mycket längre ben och den där svansen kan omöjligt vara en vargsvans. Plötsligt inser jag vad det är som rör sig i skuggorna - det är en häst! Det kanske är Starhästen? Försiktigt rör jag mig närmare, så tyst jag kan. Men ju närmare hästen jag kommer desto säkrare blir jag på att det inte är Starhästen. Den här hästen är mycket större och svart som natten. Mörkret som omger den är inte samma sort som mörkret under granarna, det här mörkret är annorlunda. Nu är jag bara ett par meter ifrån hästen, och hästen står helt stilla. Dom mörka ögonen som ser rakt in i mina är så vackra att jag skulle kunnat drunkna i dom. Vi står och stirrar in i varandras ögon i flera minuter. Det känns som att ingenting skulle kunna slita oss ifrån varandra i detta ögonblicket. Plötsligt så hörs en avlägsen röst. Den låter inte alls som Starhästens röst i drömmen hade låtit, nej, verkligen inte. Den här rösten påminner mer om vinden som susar mellan granarna, vatten som rinner i en lekande bäck och hovslag som dämpas mot barrmattan. Rösten kommer långt, långt bortifrån, men ändå så hör jag den tydligt. Och jag vet vem det är som talar, trots att det borde vara omöjligt. Rösten kommer från hästen med dom vackra ögonen, trots att den står precis framför mig.
...inget är som det till synes verkar...
Och plötsligt inser jag vilket sorts mörker det är som omger den svarta hästen. Det är sorgens djupa och eviga mörker.
