Havsblå, del 4
Plötsligt så omsluts jag av mörkret. När jag slår upp ögonen blir jag först otroligt förvirrad, eftersom att jag inte kommer ihåg att jag ens stängde dom. Sedan så slår det mig att jag ligger på marken och att mörkret är borta, liksom den mystiska hästen. Att tänka tillbaka på det hela känns lite dimmigt, som om det hela bara var en dröm. Allt känns lite otydligt och suddigt i kanterna, förutom en sak. Den saken var rösten och orden den hade sagt, “inget är som det till synes verkar”. Hela vägen fram till mormor gå jag tyst och funderar på vad orden betyder. Det är egentligen ganska uppenbart, att inget är som det ser ut som, men varför skulle det inte vara det? Hur mycket kan egentligen döljas i en helt vanlig värld?
När jag kommer fram till mormors lilla stuga så bjuder hon mig på saft och bullar. I vanliga fall skulle jag ha tyckt att det var riktigt trevligt, men hästens ord gnager i mig. Det känns som om dom är en liten mask som gräver sig genom min hjärna och äter upp alla anda känslor och tankar som inte har med dom att göra. Men det är inte bara jag som är lite ovanligt tyst, mormor är också mer tystlåten än vanligt. Efter ett tag så tackar jag för fikat och säger åt mormor att jag måste gå hem. Det är inte helt sant, jag ska ju gå men jag ska inte gå hem. Jag ska hitta tillbaka till platsen där jag trodde att jag hade sett Starhästen. Jag ville så gärna få veta sanningen.
Jag går ut genom dörren och börjar min springtur. Trots att jag egentligen inte har någon aning om åt vilket håll jag sprang förra gången så känns det som om jag är på rätt väg. Vinden blåser bakifrån och puffar mig mjukt framåt, flera småfåglar flyger med mig på vägen och precis som förra gången dämpas mina steg mot mattan av barr. Precis som förra gången springer jag så snabbt jag kan i ungefär en kilometer och precis som förra gången märks det när jag börjar bli trött. Till slut orkar jag inte springa mer, så jag sätter mig ner i mossan, blundar och andas bara.
Och precis som förra gången känner jag någon som iakttar mig och jag blir inte förvånad när jag ser ett par nyfikna bruka hästögon stirra in i mina. Jag vågar knappt andas eller blinka, ifall den skulle försvinna. Efter någon minut så vågar jag hoppas på att den inte ska försvinna och jag tar mod till mig och sträcker fram min hand. Hästen tar nyfiket ett steg framåt och nosar på min hand med en mule som är lika mjuk som sammet.
- Hej, jag heter Nadja, viskar jag och hästen rör lite på öronen, det verka faktiskt som om den förstog.
Jag blir nästan inte ens förvånad när jag hör hästens röst inuti mitt huvud. Den låter inte riktigt likadant som den mörka hästen i drömmen hade låtit. Visst låter den som vinden som blåser, vattnet som leker och dämpade hovslag mot en barrmatta hade låtit om dom hade varit en röst, precis som den mörka hästens röst. Men det som förändrar allt är att den här inte låter som om den kommer långt bortifrån, den här är alldeles nära, inuti mitt huvud.
Hej Nadja, jag har väntat på dig.
- På mig? viskar jag till hästen
Vi är ämnade för ett viktig syfte. Vi är speciellt menade för den här stora uppgiften vi står inför.
- Men vad är det för någon uppgift? Kan du berätta för mig? viskar jag oroligt
Nej. Men jag kan visa dig.
Hästen vänder på sig så att det står med sin sida mot mig och så visar den med sitt huvud att jag ska sitta upp. Jag ta tag i den havsblåa manen och hoppar ganska klumpigt upp.
Så fort jag sitter på hästen så börjar den skritta. Långsamt börjar landskapet förändas runt omkring oss. Mörkret smyger sig på bortifrån skogens djupaste delar. Hästen ökar till trav och då kommer kylan. Till slut så går travstegen över i en mjuk galopp, och nu är det inte bara mörkt och kallt, det syns också skuggor som gömmer sig bland träden. Skuggor från varelser som inte var där tidigare. Jag kanske borde ha varit rädd, men när jag sitter där på Starhästens rygg med mina händer inlindade i dess mjuka, havsblåa man så känns det som om ingenting kan skrämma mig.
Havsblå, del 3
Jag vaknar upp och det första jag kan tänka på är dom sista orden som den vackra varelsen hade sagt. “Följ ditt hjärta så kommer du hitta sanningen” hade den sagt. Men vad betydde det? Jag följer väl alltid mitt hjärta? Eller? Nästa sak som slår mig är att den vackra varelsen måste ha varit den hästen jag såg i skogen. Eller förstås, den hästen jag trodde att jag såg. Jag kan ju inte ha sett den på riktigt, eftersom att den försvann spårlöst efter bara någon minut. Det är ju omöjligt att försvinna så snabbt, till och med för en häst. Om den hade galopperat iväg så hade jag hört hovslagen. Men trots alla bevis på att jag bara inbillade mig hästen, så är det fortfarande en liten, svag röst inom mig som säger emot. En liten röst inom mig som mindes dom där bruna ögonen, den blåa svansen som i vinden hade sett ut som mjuka vågor på havet och pälsen som hade lyst så snövit trots det dunkla ljuset i granskogen. Den lilla rösten växer sig starkare ju mer jag lyssnar till den, och snart är hela jag övertygad om en sak; jag måste tillbaka till skogen.
När jag kommer ut till köket för att äta frukost så är inte mamma där, trots att klockan nästan är tio. Men det är inget jag bekymrar mig mer över, om hon bestämt sig för att sova extra länge idag så vill jag inte vara den som väcker henne. Hon hatar när man väcker henne på helgen lika mycket som sniglar hatar stekande solsken. Istället så tar jag fram lite att äta och sätter mig och funderar på hur jag ska kunna hitta tillbaka till platsen i skogen.
Till slut kommer jag bara på en enda lösning; att springa ifrån mormors hus på samma sätt som jag hade gjort igår.
Efter att ha skrivit en snabb lapp till mamma om att jag hälsar på hos mormor så börja jag gå den långa vägen till mormor.
Jag märker att jag börjar närma mig mormors hus när stadens ljud försvinner och solens ljus börjar skymmas av granarnas täta kronor. Jag går där på vägen och småsjunger lite och då ser jag plötsligt någonting röra sig i trädens skuggor. Jag tvärstannar och sluta genast vissla. Det känns som att den kyla smyger sig på bakifrån och innesluter hela mig. Jag har hört av mormor att det finns mycket vargar i området, men det som rör sig i skuggorna kan omöjligt vara en varg, det är mycket större, det har mycket längre ben och den där svansen kan omöjligt vara en vargsvans. Plötsligt inser jag vad det är som rör sig i skuggorna - det är en häst! Det kanske är Starhästen? Försiktigt rör jag mig närmare, så tyst jag kan. Men ju närmare hästen jag kommer desto säkrare blir jag på att det inte är Starhästen. Den här hästen är mycket större och svart som natten. Mörkret som omger den är inte samma sort som mörkret under granarna, det här mörkret är annorlunda. Nu är jag bara ett par meter ifrån hästen, och hästen står helt stilla. Dom mörka ögonen som ser rakt in i mina är så vackra att jag skulle kunnat drunkna i dom. Vi står och stirrar in i varandras ögon i flera minuter. Det känns som att ingenting skulle kunna slita oss ifrån varandra i detta ögonblicket. Plötsligt så hörs en avlägsen röst. Den låter inte alls som Starhästens röst i drömmen hade låtit, nej, verkligen inte. Den här rösten påminner mer om vinden som susar mellan granarna, vatten som rinner i en lekande bäck och hovslag som dämpas mot barrmattan. Rösten kommer långt, långt bortifrån, men ändå så hör jag den tydligt. Och jag vet vem det är som talar, trots att det borde vara omöjligt. Rösten kommer från hästen med dom vackra ögonen, trots att den står precis framför mig.
...inget är som det till synes verkar...
Och plötsligt inser jag vilket sorts mörker det är som omger den svarta hästen. Det är sorgens djupa och eviga mörker.
Havsblå, del 2
Jag tappade andan totalt. Nästan ingen hade sett en Starhäst, senaste gången någon såg en Starhäst var för över femtio år sedan. Och den gången hade dom inte ens varit helt säkra på att det var en Starhäst. För många är dom mystiska hästarna bara en legend.
Men det kan ju inte vara bara en legend! En livs levande Starhäst stod ju precis framför mig. Med bruna, snälla ögon, man och svans lika blå som havsytan och kritvit päls. Hästen luktade vilt, nästan som skogen hade luktat om den var en levande varelse på fyra ben. En gren med barr satt intrasslad i den blåa manen och ett grässtrå satt fast i hästens ena mungipa, som om den nyss hade betat.
Jag blundade, för detta kunde ju inte vara sant. Medan jag blundade höll jag andan i några sekunder. När jag försiktigt öppnade ögonen igen så sköljde en stor besvikelse över mig. Den mystiska hästen står inte längre framför mig. Det enda som jag kan se är träd, träd och några stenar. Inget spår av en häst. Besviket vänder jag om och börjar gå hemåt. Varför sprang jag ut i skogen över huvud taget? Vad förväntade jag mig att jag skulle hitta här? Att Nadia och Moondancer skulle komma travande fram mellan några granar? Jag suckar. Nadia och Moondancer kanske bara är en saga ändå.
Den kvällen när jag ska sova så är jag väldigt förvirrad. Tankar flyger runt i mitt huvud och det känns som att en storm härjar i mitt huvud. Fanns hästen på riktigt? Inbillade jag mig? Varför blev inte mormor arg för att jag inte trodde på henne? Varför ville inte mamma att jag skulle tro på berättelsen? Hur snart kommer jag att skiljas från min mormor?
Efter fler timmar av funderande har jag fortfarande inte kommit fram till svaret på någon av frågorna, och jag somnar.
Jag vet inte vart jag ska gå. Mörkret omkring mig är så kompakt att jag knappt ser en meter framför mig. Träden i skogen liknar förvridna skelett, med långa fingrar som greppar efter mig och sjuka leenden i dom missbildade ansiktena. Jag skriker efter hjälp, men mitt enda svar blir vinden som susar genom mörkret och sliter i mina kläder och mitt hår. Att gå framåt känns lönlöst. Vinden försöker tvinga mig att gå åt andra hållet, och mörkret gör att jag inte ser vart jag går. Jag vet inte ens om jag går över huvud taget. Mina ben rör sig, men det känns som att jag står stilla.
Plötsligt ser jag en blå ljusfläck i fjärran. Vad är det för något? Jag måste ta mig dit. Kämpandes mot vinden och trädmonstrerna tar jag mig ändå framåt, och ju närmare jag kommer ljuset, ju lättare blir det att gå. När jag nästan är framme så är vinden bara en bris som leker i mitt hår och träden är bara vanliga granar och tallar.
Ljuset är en otrolig varelse, som står där. Varelsen känns bekant, som om jag sett den förut. Det blåa ljuset är varelsens hår som skiner och lyser upp natten, det var det som gjorde så att jag hittade vägen genom den hemska skogen. Plötsligt så talar varelsen. Rösten låter som om det är ett sagoväsen som talar. Rösten kommer djupt innifrån varelsen, och jag är för ett ögonblick inte säker på om den verkligen talar, eller om det bara är en röst i mitt huvud.
- Det du gjorde nu, det måste du göra varje dag. Varje timme. Varje vaken minut och sekund. Du måste följa den vägen som du verkligen tror på - den vägen som ditt hjärta visar. Det är den vägen som är det viktiga. Följ ditt hjärta, så kommer du att hitta sanningen!
Havsblå, del 1
- Och sedan vakade dom över Jorvik för alltid, avslutade mormor sin berättelse.
Jag älskar mormors berättelser, men just den här kan jag inte tro på. Mormors berättelser är oftast sanna, men den här kan bara inte vara det.
- Men mormor, är det verkligen sant? Finns Nadia och Moondancer på riktigt? frågar jag försiktigt. Mormor kan nämligen bli väldigt arg om man påpekar att hennes berättelser inte är riktiga.
Men den här gången får hon inget argt i sina ögon. Hon ser bara besviken ut.
- Jag hoppades att du skulle förstå, men det är det inte många som gör längre, suckar hon.
Jag visste att detta just nu var slutet på vårt samtal, så jag viskar försiktigt hejdå till henne och smyger ut till köket där mamma väntar. Hon sitter på den gamla kökssoffan med rutigt tyg på och dricker kaffe från en av mormors röda kaffekoppar. Det skulle kanske ha sett mysigt ut, men jag ser genast att hon är ledsen. Sånt märker man om man har levt i tretton år med en person.
- Mamma, har det hänt något? frågar jag och kollar henne i ögonen.
- Nej.., säger hon. Men jag ser att hon tvekar på svaret. Så jag väntar bara. det brukar få henne att prata. Jag ser att hon sluter sina chokladbruna ögon och suckar. När hon öppnar dom igen så ser jag att tårarna är nära att svämma över. Vuxna brukar inte gråta, men min mamma har gråtit mycket på senaste tiden.
- Jag bara känner att slutet är nära, säger mamma tyst och tittar ner i bordet.
Hon påminner lite om en rädd femåring som har gjort något den egentligen inte får. Men jag ser på henne att hon bara är ledsen och faktiskt har berättad vad det är som tynger henne.
Jag går fram till mamma. Golvbrädorna knakar lite och soffan knarrar också tyst när jag sätter mig på den. Jag lägger min ena arm runt henne, men hon märker det knappt. Hon är långt borta.
Det här med mormor började för ett par månader sedan. Både jag och mamma har alltid vetat om att hon är väldigt gammal, men det var först när hon fyllde 87 år som det började märkas tydligare och tydligare. Hon gick nästan aldrig ut, ibland glömde hon att äta och så började hon kalla mig för mammas namn och tvärt om. Men både jag och mamma hade svårt att acceptera att slutet för henne var nära, även om det var väldigt svårt.
När vi hade suttit så i några minuter så börjar mamma prata igen.
- Den där historien hon precis berättade för dig får du inte tro på. Det kan kännas skönt att veta att en flicka och hennes häst med mystiska krafter vakar över oss, men man får inte glömma bort allt det hemska i världen. Mormor kommer försöka få dig att tro på henne, men det är bara en gammal kvinnas fantasier, säger mamma och ser allvarligt på mig.
Då blir jag helt plötsligt arg. För tio minuter sedan trodde jag inte på mormors berättelse heller, men nu så känns det helt annorlunda. Mormor börjar inte alls bli galen! Historien måste var sann, och det skulle jag bevisa.
- Det är inte alls så! det hon berättade är sant! Nadia och Moondancer fanns på riktigt! säger jag till henne.
- Nej du, tro inte på det där! skriker mamma och ställer sig upp.
- Jo, det tänker jag göra! Och jag tänker bevisa att Nadia och Moondancer finns på riktigt! skriker jag och springer iväg.
Golvbrädorna knakar under mina fötter när jag på lätta steg flyger genom kökett, det rödmålade vardagsrummet med den mjuka soffan och ut genom dörren i den lilla hallen. Rakt ut i den stora tallskogen springer jag.
Barrmattan under mina fötter dämpar ljudet av mina steg och luften känns kall och frisk. Jag andas tungt men fortsätter att springa. Jag vet inte vart jag springer, men det känns som att jag springer åt rätt håll. Varför det känns rätt vet jag inte, men jag vet att jag ska fortsätta springa.
Det blir allt jobbigare och jobbigare, och efter ungefär en kilometers spring tur så orkar jag inte mer. Benen viker sig under mig och jag bara ligger i mossan med barr i håret och flämtar. Jag kan knappt andas, det gör så ont. Men jag vet att jag måste andas, för annars dör jag. Så jag andas. Och igen. Och igen. Och fortsätter hela tiden.
Helt plötsligt känner jag mig iakttagen. Någon är här. Och denne någon tittar på mig. Och står precis bakom mig. Jag vänder mig långsamt om och tittar in i ett par stora, bruna ögon. Jag flämtar till och stelnar av skräck.
Den som iakttagit mig står precis framför mig, bara några centimeter skiljer mellan våra ansikten. Men det är inget vanligt ansikte jag tittar in i.
Manen och svansen ser ut som rinnande, blått havsvatten och pälsen är snövit. Dom bruna ögonen tittar in i mina utan minsta skräck. Plötsligt dyker ett citat upp i mitt huvud, från en väldigt, väldigt gammal bok i Baronessans gamla bibliotek.
“Det finns en legend om att dessa hästar dök upp efter ett stort meteorregn över Jorvik för hundratals år sedan. Enligt legenden gav detta fenomen vildhästen från Jorvik magiska förmågor.”
Dom bruna ögonen jag tittade in i tillhörde en av Jorviks mytomspunna vildhästar. Den här blicken tillhörde ingen vanlig häst. Den tillhörde en Starhäst.
