Havsblå, del 4
Plötsligt så omsluts jag av mörkret. När jag slår upp ögonen blir jag först otroligt förvirrad, eftersom att jag inte kommer ihåg att jag ens stängde dom. Sedan så slår det mig att jag ligger på marken och att mörkret är borta, liksom den mystiska hästen. Att tänka tillbaka på det hela känns lite dimmigt, som om det hela bara var en dröm. Allt känns lite otydligt och suddigt i kanterna, förutom en sak. Den saken var rösten och orden den hade sagt, “inget är som det till synes verkar”. Hela vägen fram till mormor gå jag tyst och funderar på vad orden betyder. Det är egentligen ganska uppenbart, att inget är som det ser ut som, men varför skulle det inte vara det? Hur mycket kan egentligen döljas i en helt vanlig värld?
När jag kommer fram till mormors lilla stuga så bjuder hon mig på saft och bullar. I vanliga fall skulle jag ha tyckt att det var riktigt trevligt, men hästens ord gnager i mig. Det känns som om dom är en liten mask som gräver sig genom min hjärna och äter upp alla anda känslor och tankar som inte har med dom att göra. Men det är inte bara jag som är lite ovanligt tyst, mormor är också mer tystlåten än vanligt. Efter ett tag så tackar jag för fikat och säger åt mormor att jag måste gå hem. Det är inte helt sant, jag ska ju gå men jag ska inte gå hem. Jag ska hitta tillbaka till platsen där jag trodde att jag hade sett Starhästen. Jag ville så gärna få veta sanningen.
Jag går ut genom dörren och börjar min springtur. Trots att jag egentligen inte har någon aning om åt vilket håll jag sprang förra gången så känns det som om jag är på rätt väg. Vinden blåser bakifrån och puffar mig mjukt framåt, flera småfåglar flyger med mig på vägen och precis som förra gången dämpas mina steg mot mattan av barr. Precis som förra gången springer jag så snabbt jag kan i ungefär en kilometer och precis som förra gången märks det när jag börjar bli trött. Till slut orkar jag inte springa mer, så jag sätter mig ner i mossan, blundar och andas bara.
Och precis som förra gången känner jag någon som iakttar mig och jag blir inte förvånad när jag ser ett par nyfikna bruka hästögon stirra in i mina. Jag vågar knappt andas eller blinka, ifall den skulle försvinna. Efter någon minut så vågar jag hoppas på att den inte ska försvinna och jag tar mod till mig och sträcker fram min hand. Hästen tar nyfiket ett steg framåt och nosar på min hand med en mule som är lika mjuk som sammet.
- Hej, jag heter Nadja, viskar jag och hästen rör lite på öronen, det verka faktiskt som om den förstog.
Jag blir nästan inte ens förvånad när jag hör hästens röst inuti mitt huvud. Den låter inte riktigt likadant som den mörka hästen i drömmen hade låtit. Visst låter den som vinden som blåser, vattnet som leker och dämpade hovslag mot en barrmatta hade låtit om dom hade varit en röst, precis som den mörka hästens röst. Men det som förändrar allt är att den här inte låter som om den kommer långt bortifrån, den här är alldeles nära, inuti mitt huvud.
Hej Nadja, jag har väntat på dig.
- På mig? viskar jag till hästen
Vi är ämnade för ett viktig syfte. Vi är speciellt menade för den här stora uppgiften vi står inför.
- Men vad är det för någon uppgift? Kan du berätta för mig? viskar jag oroligt
Nej. Men jag kan visa dig.
Hästen vänder på sig så att det står med sin sida mot mig och så visar den med sitt huvud att jag ska sitta upp. Jag ta tag i den havsblåa manen och hoppar ganska klumpigt upp.
Så fort jag sitter på hästen så börjar den skritta. Långsamt börjar landskapet förändas runt omkring oss. Mörkret smyger sig på bortifrån skogens djupaste delar. Hästen ökar till trav och då kommer kylan. Till slut så går travstegen över i en mjuk galopp, och nu är det inte bara mörkt och kallt, det syns också skuggor som gömmer sig bland träden. Skuggor från varelser som inte var där tidigare. Jag kanske borde ha varit rädd, men när jag sitter där på Starhästens rygg med mina händer inlindade i dess mjuka, havsblåa man så känns det som om ingenting kan skrämma mig.
