En ovanlig träningsruda
Idag närjag vaknade på morgonen och prommenerade till stallet från mitt hus i Jarlaheim så funderade jag på vad jag skulle träna idag. Jag kom på att det var en efekt dag för en lång träningsrunda med Sam-Sam på eftermiddagen, en kort uteritt med Mira på morgonen och en kort dressyrlektion med Isa på lunchrasten. Idag så hade vi nämligen en extra lång rast, då vi hade en håltimme efter lunch.
Så på morgonen tog jag ut Mira på en härlig tur runt Jorvikstallet och ner till Paddockön. Både jag och Mira njöt av den härliga ridturen och jag tror nog att vi båda höll med om att en sådan ridtur är det bästa sättet att starta sin dag på!
Dessvärre så glömde jag bort tiden lite under ridturen och fick snabbt som ögat släppa utalla hästarna i sina hagar och jag kom ändåen kvart för sent till första lektionen. Som tur var så hade vi historia, och jag kan ju redan mcket om Joriks historia, så jag missade inget viktigt.
Efter en lång förmiddag bestående av Historielektion, Svenska presentation och matte så kunde jag äntligen slänga mig på cykeln och åka tillbaka för att rida Isa.
Men den fins känslan från morgonens ridtur på Mira tog genast slut. Isa var på väldigt dåligt humör och gick medhuvudet rakt upp i vädret och lådsades bli rädd för precis allt. En fågel som flög förbi, andra ryttare och hästar, tanten i butiken, läktarna, ja, allt var läskigt idag.
Till slut, när kvällen kom och skolan, det jobbiga träningspasset på Isa och alla läxor var avklarade så kunde jag äntligen ge mig ut på en riktigt lång träningstur på Sam-Sam. Detta skulle bli en träningsrunda jag aldrig kommer att glömma.
Hela rundan gick perfekt, Sam-Sam hoppade allt, blev inte rädd för någonting och när han blev trött så tog han lite extra för att klara sig igenom tävlingen.
Just som jag höll på att träna på at hoppa terrängbana i Valedale på slutet av min träningsrunda så hände något märkligt.
Precis efter ett hinder så tvärstoppade Sam-Sam, så jag var nära att flyga av. Jag förstog först inte varför han hade stannat, men sedan så hörde jag prasslet i buskarna.
Bara några tiotal meter ifrån oss hördes släpande steg. Man kunde inte ana något annat i det mörknandeljuset förutom en gestalt som gick långsamt och zombieaktigt rakt emt mig och Sam-Sam. Jag blev gensat livrädd, trots att jag visste att man absolut inte får blir det när man sitter till häst. Jag smackade skänklade, skrev och gjorde allt jag kunde för att få Sam-Sam att röra sig. Men rördehan sig? Nepp. Till min fasa såg jag att hans öronriktades nyfiket framåt och han började skritta mot den hemska varelsen. Jag drog i tyglarna, bönade och bad, men inget fick hno att sluta gå. Till slut var vi så nära varelsen att jag kunde höra dess långsamma andetag alldeles vid mig. Stel av skräck böjde jag mig fram för att möta mitt monster, och tro mig, ni hade aldrig kunnat föresälla er det.
Det var inget monster. Det var bara Mario som var ute och gick i sömnen! Jag började skratta så högt att han med en förvirrad min vaknade och frågade vart han var.
Efter några minuter, när vi rett ut vad som hade hänt, så fick jag reda på att Mario hade somnat medan han väntade på att stjärnorna skulle komma upp på himen så att han kunde studera domgenom hans stjärnkikare. Och eftersom att Mario tdligen gå i sömnen så hade han vandrat rakt ut i Hollow Woods. Han tackade mig för att jag hade hittat honom, att gå vilse i Hollow Woods i sömnen är ju inte direkt speciellt bra.
Så efter en lång och mycket händelserik träningsrunda så sitter jag nu änligen hemma i mitt hus i Jarlaheim och skriver detta inlägg från min lilla laptop.
Ha det bra bloggen så syns vi snart!
//Nadia
