Äntligen fick jag dig tillbaka
Åh... Andalusiern... Min Yellow har återvänt! <3
Alla dagar, verje kväll, morgon sedan sommaren 2012 har jag längtat, längtat, längtat... Jag visste att en dag, på något sätt skulle han komma tillbaka. Om det hände om två veckor eller 50 år- det visste jag inte. Men jag visste att jag skulle återse honom.
Okej ni orkar säkert inte läsa om mina problem IRL, skippa detta inlägget då.
När jag var liten red jag på en dålig ridskola. Så dålig att jag blev rädd för att rida. Så jag bytte ridklubb och det hjälpte. Jag fick en ponny vid namn Yellow Star. När ridläraren sa galopp så kände jag mig genast livrädd, men när han fattade galopp så kände jag mig så stolt. Inte ett dugg rädd. Runt, runt i ridhuset galopperade vi.
Varje lektion efter det ville jag rida honom. Efter en tid fick jag bli tredjeskötare åt honom, jag var överlycklig. Ungefär två/tre dagar i veckan cyklade jag till stallet med min rosa ryktlåda på pakethållaren.
Efter ett halvår kanske fick jag bli förstaskötare och delta i min första hopptävling. Eller ja, inte hopptävling kanske... En clear round på 40 cm. Jag hade gått banan flera gånger med mina kompisar och jag var spänd och nervös. När vi kom in på banan så gick allt bra, fram till hinder nummer 6, en beige oxer. Jag glömde banan totalt och vi hoppade oxern åt helt fel håll. Men ändå hoppade han! Jag tog en konstig sväng till sista hindret och jag blev ledsen när jag insåg att det ine bev någon rosett. Men efteråt kommer jag ihåg hur han kämpade för att göra som jag ville och hur han hoppade ändå, fast det var helt fel.
Jag började vara i stallet mer och mer. Sommaren 2012 åkte jag på ett ridläger och när jag kommit hem så åkte jag varje dag till stallet och satt vid hans hage och tittade på honom. Men en dag när min kompis och jag kom till stallet stog han och hennes sköthäst inne. Vi frågade varför. Min kompis sköthäst hade fått nya skor och vi antog att Yellow också fått det. Men det vi fick höra var "Nadja, Yellow har fått akut fång. Han avlivas på Onsdag.
Jag blev jättelessen, satte mig hos honom och grät. Jag flätade hans man och satte i mina nya fina, vitta manrosetter som jag nyligen hade köpt. Jag hade tänkt ha dom på honom när jag red honom första gången efter sommarlovet. Jag tog massa kort och filmade massor med min värdelösa knapptelefon som han hade försökt äta upp en gång.
Efter det åkte jag inte till stallet på flera dagar. Jag vågade inte heller säga till min mamma och pappa att jag var helt förkrossad, jag försökte se glad ut och sa "Jag kan ju bli skötare på någon annan". När jag slutligen kom till stallet och fick se den tomma boxen med hans namnskylt på så förstog jag verkligen att han var borta.
Som jag sa tidigare, jag har längtat. Hoppats. Gråtit. Jag har alltid velat möta honom igen, min Yellow. Ridskolans Yellow. Allas Yellow. Och när jag såg bilden på den gulsvarta Andalusiern så hade jag bara en tanke i huvudet när jag cyklade till stallet:
Min Yellow.
Jag ska köpa honom. Han är min. Jag har bara inte tillräkligt med pengar. Men den dagen då jag har... Jag missänker att mina andra hästar kommer att få stå i skuggan, kanske alla andra blir släppta på hästön om det inte blir för dyrt.
Bild från första ridlägret jag var på, jag hade Yellow.
