I will dream of you

10 saker ni (förhoppningsvis) inte visste om hon där bakom skärmen

Joggingtur med DM

Bytte jobbet som soulrider mot shadowhunter

Nadias underbara helg

Redigering till Agnes!

Alices föl

Välkommen hem Lightmadness aka Alice


Ny häst! Eller inte...?

Snart level 15... och vad händer då?

Bilduppgift

Kämpat hur länge som helst...

I will always return: Spirit stallion of the cimarron
Terränghoppning med Texas

~♥~
Åh så söta fjoooords

Snabb och slarvig redigering

Havsblå, del 3
Jag vaknar upp och det första jag kan tänka på är dom sista orden som den vackra varelsen hade sagt. “Följ ditt hjärta så kommer du hitta sanningen” hade den sagt. Men vad betydde det? Jag följer väl alltid mitt hjärta? Eller? Nästa sak som slår mig är att den vackra varelsen måste ha varit den hästen jag såg i skogen. Eller förstås, den hästen jag trodde att jag såg. Jag kan ju inte ha sett den på riktigt, eftersom att den försvann spårlöst efter bara någon minut. Det är ju omöjligt att försvinna så snabbt, till och med för en häst. Om den hade galopperat iväg så hade jag hört hovslagen. Men trots alla bevis på att jag bara inbillade mig hästen, så är det fortfarande en liten, svag röst inom mig som säger emot. En liten röst inom mig som mindes dom där bruna ögonen, den blåa svansen som i vinden hade sett ut som mjuka vågor på havet och pälsen som hade lyst så snövit trots det dunkla ljuset i granskogen. Den lilla rösten växer sig starkare ju mer jag lyssnar till den, och snart är hela jag övertygad om en sak; jag måste tillbaka till skogen.
När jag kommer ut till köket för att äta frukost så är inte mamma där, trots att klockan nästan är tio. Men det är inget jag bekymrar mig mer över, om hon bestämt sig för att sova extra länge idag så vill jag inte vara den som väcker henne. Hon hatar när man väcker henne på helgen lika mycket som sniglar hatar stekande solsken. Istället så tar jag fram lite att äta och sätter mig och funderar på hur jag ska kunna hitta tillbaka till platsen i skogen.
Till slut kommer jag bara på en enda lösning; att springa ifrån mormors hus på samma sätt som jag hade gjort igår.
Efter att ha skrivit en snabb lapp till mamma om att jag hälsar på hos mormor så börja jag gå den långa vägen till mormor.
Jag märker att jag börjar närma mig mormors hus när stadens ljud försvinner och solens ljus börjar skymmas av granarnas täta kronor. Jag går där på vägen och småsjunger lite och då ser jag plötsligt någonting röra sig i trädens skuggor. Jag tvärstannar och sluta genast vissla. Det känns som att den kyla smyger sig på bakifrån och innesluter hela mig. Jag har hört av mormor att det finns mycket vargar i området, men det som rör sig i skuggorna kan omöjligt vara en varg, det är mycket större, det har mycket längre ben och den där svansen kan omöjligt vara en vargsvans. Plötsligt inser jag vad det är som rör sig i skuggorna - det är en häst! Det kanske är Starhästen? Försiktigt rör jag mig närmare, så tyst jag kan. Men ju närmare hästen jag kommer desto säkrare blir jag på att det inte är Starhästen. Den här hästen är mycket större och svart som natten. Mörkret som omger den är inte samma sort som mörkret under granarna, det här mörkret är annorlunda. Nu är jag bara ett par meter ifrån hästen, och hästen står helt stilla. Dom mörka ögonen som ser rakt in i mina är så vackra att jag skulle kunnat drunkna i dom. Vi står och stirrar in i varandras ögon i flera minuter. Det känns som att ingenting skulle kunna slita oss ifrån varandra i detta ögonblicket. Plötsligt så hörs en avlägsen röst. Den låter inte alls som Starhästens röst i drömmen hade låtit, nej, verkligen inte. Den här rösten påminner mer om vinden som susar mellan granarna, vatten som rinner i en lekande bäck och hovslag som dämpas mot barrmattan. Rösten kommer långt, långt bortifrån, men ändå så hör jag den tydligt. Och jag vet vem det är som talar, trots att det borde vara omöjligt. Rösten kommer från hästen med dom vackra ögonen, trots att den står precis framför mig.
...inget är som det till synes verkar...
Och plötsligt inser jag vilket sorts mörker det är som omger den svarta hästen. Det är sorgens djupa och eviga mörker.
Problem med sso

Better things ahead
Havsblå, del 2
Jag tappade andan totalt. Nästan ingen hade sett en Starhäst, senaste gången någon såg en Starhäst var för över femtio år sedan. Och den gången hade dom inte ens varit helt säkra på att det var en Starhäst. För många är dom mystiska hästarna bara en legend.
Men det kan ju inte vara bara en legend! En livs levande Starhäst stod ju precis framför mig. Med bruna, snälla ögon, man och svans lika blå som havsytan och kritvit päls. Hästen luktade vilt, nästan som skogen hade luktat om den var en levande varelse på fyra ben. En gren med barr satt intrasslad i den blåa manen och ett grässtrå satt fast i hästens ena mungipa, som om den nyss hade betat.
Jag blundade, för detta kunde ju inte vara sant. Medan jag blundade höll jag andan i några sekunder. När jag försiktigt öppnade ögonen igen så sköljde en stor besvikelse över mig. Den mystiska hästen står inte längre framför mig. Det enda som jag kan se är träd, träd och några stenar. Inget spår av en häst. Besviket vänder jag om och börjar gå hemåt. Varför sprang jag ut i skogen över huvud taget? Vad förväntade jag mig att jag skulle hitta här? Att Nadia och Moondancer skulle komma travande fram mellan några granar? Jag suckar. Nadia och Moondancer kanske bara är en saga ändå.
Den kvällen när jag ska sova så är jag väldigt förvirrad. Tankar flyger runt i mitt huvud och det känns som att en storm härjar i mitt huvud. Fanns hästen på riktigt? Inbillade jag mig? Varför blev inte mormor arg för att jag inte trodde på henne? Varför ville inte mamma att jag skulle tro på berättelsen? Hur snart kommer jag att skiljas från min mormor?
Efter fler timmar av funderande har jag fortfarande inte kommit fram till svaret på någon av frågorna, och jag somnar.
Jag vet inte vart jag ska gå. Mörkret omkring mig är så kompakt att jag knappt ser en meter framför mig. Träden i skogen liknar förvridna skelett, med långa fingrar som greppar efter mig och sjuka leenden i dom missbildade ansiktena. Jag skriker efter hjälp, men mitt enda svar blir vinden som susar genom mörkret och sliter i mina kläder och mitt hår. Att gå framåt känns lönlöst. Vinden försöker tvinga mig att gå åt andra hållet, och mörkret gör att jag inte ser vart jag går. Jag vet inte ens om jag går över huvud taget. Mina ben rör sig, men det känns som att jag står stilla.
Plötsligt ser jag en blå ljusfläck i fjärran. Vad är det för något? Jag måste ta mig dit. Kämpandes mot vinden och trädmonstrerna tar jag mig ändå framåt, och ju närmare jag kommer ljuset, ju lättare blir det att gå. När jag nästan är framme så är vinden bara en bris som leker i mitt hår och träden är bara vanliga granar och tallar.
Ljuset är en otrolig varelse, som står där. Varelsen känns bekant, som om jag sett den förut. Det blåa ljuset är varelsens hår som skiner och lyser upp natten, det var det som gjorde så att jag hittade vägen genom den hemska skogen. Plötsligt så talar varelsen. Rösten låter som om det är ett sagoväsen som talar. Rösten kommer djupt innifrån varelsen, och jag är för ett ögonblick inte säker på om den verkligen talar, eller om det bara är en röst i mitt huvud.
- Det du gjorde nu, det måste du göra varje dag. Varje timme. Varje vaken minut och sekund. Du måste följa den vägen som du verkligen tror på - den vägen som ditt hjärta visar. Det är den vägen som är det viktiga. Följ ditt hjärta, så kommer du att hitta sanningen!
Ridtur runt muren
Manga chibi Nadia

En (eller åtta) små sälar

Älskar dig, lilla feta ponny
Vänner för livet

Fem gratis hästspel att spela








Do what I wanna do

Underbar redigering av Rose Greenhill!

Fotografering av glada ponnys

Fotografering i snön



Redigering till Adele Southhall!

Redigering av Sofia

Redigering till Tilde Bluecamp!

Söt outfit för lata Jarlabor


Jätte fin redigering <3

Förlåt för den usla uppdateringen...
