Håller på med vinterdesignen

Magin är kanske inte så långt borta?

Hopplektion med Isa



Häst och ponny


SPOILERVARNING - Den gömda dinosaurens dal - bildbomb













OMG DINODAAAL <3


Karta som byter färg

Kraam ♥

Levling på tid

God jul allihopa!

Värdekod: TWOTEES


Det nya klubbrummet





Visste ni att ett visst klubbhus låg 100 meter upp i luften? :)





Årets första vinterredigering

Musikvideo ~ Don't stop
Önskefunktion: Longering

Jobbar på en video
Jag kan inte tro det

Havsblå, del 1
- Och sedan vakade dom över Jorvik för alltid, avslutade mormor sin berättelse.
Jag älskar mormors berättelser, men just den här kan jag inte tro på. Mormors berättelser är oftast sanna, men den här kan bara inte vara det.
- Men mormor, är det verkligen sant? Finns Nadia och Moondancer på riktigt? frågar jag försiktigt. Mormor kan nämligen bli väldigt arg om man påpekar att hennes berättelser inte är riktiga.
Men den här gången får hon inget argt i sina ögon. Hon ser bara besviken ut.
- Jag hoppades att du skulle förstå, men det är det inte många som gör längre, suckar hon.
Jag visste att detta just nu var slutet på vårt samtal, så jag viskar försiktigt hejdå till henne och smyger ut till köket där mamma väntar. Hon sitter på den gamla kökssoffan med rutigt tyg på och dricker kaffe från en av mormors röda kaffekoppar. Det skulle kanske ha sett mysigt ut, men jag ser genast att hon är ledsen. Sånt märker man om man har levt i tretton år med en person.
- Mamma, har det hänt något? frågar jag och kollar henne i ögonen.
- Nej.., säger hon. Men jag ser att hon tvekar på svaret. Så jag väntar bara. det brukar få henne att prata. Jag ser att hon sluter sina chokladbruna ögon och suckar. När hon öppnar dom igen så ser jag att tårarna är nära att svämma över. Vuxna brukar inte gråta, men min mamma har gråtit mycket på senaste tiden.
- Jag bara känner att slutet är nära, säger mamma tyst och tittar ner i bordet.
Hon påminner lite om en rädd femåring som har gjort något den egentligen inte får. Men jag ser på henne att hon bara är ledsen och faktiskt har berättad vad det är som tynger henne.
Jag går fram till mamma. Golvbrädorna knakar lite och soffan knarrar också tyst när jag sätter mig på den. Jag lägger min ena arm runt henne, men hon märker det knappt. Hon är långt borta.
Det här med mormor började för ett par månader sedan. Både jag och mamma har alltid vetat om att hon är väldigt gammal, men det var först när hon fyllde 87 år som det började märkas tydligare och tydligare. Hon gick nästan aldrig ut, ibland glömde hon att äta och så började hon kalla mig för mammas namn och tvärt om. Men både jag och mamma hade svårt att acceptera att slutet för henne var nära, även om det var väldigt svårt.
När vi hade suttit så i några minuter så börjar mamma prata igen.
- Den där historien hon precis berättade för dig får du inte tro på. Det kan kännas skönt att veta att en flicka och hennes häst med mystiska krafter vakar över oss, men man får inte glömma bort allt det hemska i världen. Mormor kommer försöka få dig att tro på henne, men det är bara en gammal kvinnas fantasier, säger mamma och ser allvarligt på mig.
Då blir jag helt plötsligt arg. För tio minuter sedan trodde jag inte på mormors berättelse heller, men nu så känns det helt annorlunda. Mormor börjar inte alls bli galen! Historien måste var sann, och det skulle jag bevisa.
- Det är inte alls så! det hon berättade är sant! Nadia och Moondancer fanns på riktigt! säger jag till henne.
- Nej du, tro inte på det där! skriker mamma och ställer sig upp.
- Jo, det tänker jag göra! Och jag tänker bevisa att Nadia och Moondancer finns på riktigt! skriker jag och springer iväg.
Golvbrädorna knakar under mina fötter när jag på lätta steg flyger genom kökett, det rödmålade vardagsrummet med den mjuka soffan och ut genom dörren i den lilla hallen. Rakt ut i den stora tallskogen springer jag.
Barrmattan under mina fötter dämpar ljudet av mina steg och luften känns kall och frisk. Jag andas tungt men fortsätter att springa. Jag vet inte vart jag springer, men det känns som att jag springer åt rätt håll. Varför det känns rätt vet jag inte, men jag vet att jag ska fortsätta springa.
Det blir allt jobbigare och jobbigare, och efter ungefär en kilometers spring tur så orkar jag inte mer. Benen viker sig under mig och jag bara ligger i mossan med barr i håret och flämtar. Jag kan knappt andas, det gör så ont. Men jag vet att jag måste andas, för annars dör jag. Så jag andas. Och igen. Och igen. Och fortsätter hela tiden.
Helt plötsligt känner jag mig iakttagen. Någon är här. Och denne någon tittar på mig. Och står precis bakom mig. Jag vänder mig långsamt om och tittar in i ett par stora, bruna ögon. Jag flämtar till och stelnar av skräck.
Den som iakttagit mig står precis framför mig, bara några centimeter skiljer mellan våra ansikten. Men det är inget vanligt ansikte jag tittar in i.
Manen och svansen ser ut som rinnande, blått havsvatten och pälsen är snövit. Dom bruna ögonen tittar in i mina utan minsta skräck. Plötsligt dyker ett citat upp i mitt huvud, från en väldigt, väldigt gammal bok i Baronessans gamla bibliotek.
“Det finns en legend om att dessa hästar dök upp efter ett stort meteorregn över Jorvik för hundratals år sedan. Enligt legenden gav detta fenomen vildhästen från Jorvik magiska förmågor.”
Dom bruna ögonen jag tittade in i tillhörde en av Jorviks mytomspunna vildhästar. Den här blicken tillhörde ingen vanlig häst. Den tillhörde en Starhäst.
Fortsättning på Svart som natten
Mega picnic
